Ungdomspastorn sköts ihjäl och lämnades på gatan i Butja

BUTJA/BORODJANKA. En ungdomspastor sköts när han gick ut ur sitt hus och lämnades på gatan. En 80-årig kvinna bad till Gud att hon skulle få dö.

Dagen har åkt till Butja och Borodjanka för att höra berättelserna från den ryska ockupationen.

4 mars i år ringde den 48-årige bibelskoleläraren Vitalij Vinogradov från sitt hem i Butja till sin vän och kollega Ruslan Kukhartjuk. Utanför fönstret stod ryska stridsvagnar som sedan några dagar hade ockuperat staden tre mil norr om Kiev.

– Vi hade haft kontakt sedan kriget började och han var väldigt oroad, säger Ruslan Kukhartjuk.

– Han sa att han ville ta sig ut ur Butja.

Ruslan och Vitalij hade varit nära vänner sedan över tio år tillbaka. De träffades när Vitalij engagerade sig som volontär i den kristna organisationen Alla tillsammans. Vitalij gjorde sig snabbt känd som en pålitlig organisatör och fick allt mer ansvar. För sju år sedan blev han en del av styrelsen.

Började skriva på bok

Några år dessförinnan hade han blivit pappa. Det gick inte att hålla ihop äktenskapet och hans ex-fru och son flyttade till en annan stad. Vitalij flyttade istället tillbaka till sin mammas hus i Butja och ägnade mer tid åt arbetet. Som ungdomspastor i grannstaden Irpin, vars pingstförsamling han också var med i, var han en igenkänd person i området. Hans förmåga att sy ihop stora evenemang blev omtalad: när något behövde ordnas ringde man Vitalij.

Framför allt ägnade han sig dock åt sina studier. Han började på en forskarutbildning som ledde fram till en doktorsexamen förra året. Samtidigt fortsatte han att undervisa på bibelskolan – Slavic Evangelical Seminary – i Kiev; hans specialämnen var Gamla testamentet och kristen etik. För sina studenter var han en snäll och humoristisk person som alltid var intresserad av att diskutera teologiska frågor. Han nämnde då och då för sin omgivning att han hade börjat skriva en bok baserad på sin avhandling.

24 februari 2021 dog hans mamma. På den första årsdagen invaderade Ryssland Ukraina.

När han ringde Ruslan drygt en vecka efter att kriget inletts frågade han om han kunde komma och bo på Alla tillsammans kontor i Kiev. Självklart, sa Ruslan. Om du tror att det är möjligt att ta sig hit.

Två dagar senare lämnade Vitalij sitt hem och började gå längs gatan i Butja. Varför är inte riktigt klarlagt – enligt en granne sa han att han bara skulle försöka skaffa mat, men Ruslan tror att han påbörjade flykten ut ur Butja för att ta sig till Kiev. Vad de vet är att de aldrig mer hörde från honom.

När Ryssland drog sig tillbaka från de ockuperade städerna i Kiev-regionen kunde ukrainska styrkor gå in och bedöma förödelsen. 1 april upptäcktes Vitalijs kropp någon kilometer från hans hem. Längs samma gata låg ett dussintal andra lik. Obducenten skrev i sin rapport att han hittade tre kulor i Vitalijs kropp – en i bröstet och två i benet.

Förstörda stridsvagnar

Vi åker ut från Kiev en grå förmiddag och kör västerut. För mindre än två veckor sedan stod ryska styrkor norr om huvudstaden i en lång militärkonvoj med stridsvagnar och bränslebilar. Den utgjorde ett hot mot Kiev som var både fysiskt och psykologiskt. Den sex mil långa kolonnen masade sig framåt mot stadens gränser, allt medan kvinnor och barn flydde från Kiev under inkommande missiler. Sedan, en dag i slutet av mars: efter stora förluster lade Ryssland om krigsstrategin och drog sig österut.

Längs vägen mot städerna och byarna som ockuperades ser vi hur nära de kom. Bara ett par mil från Kiev står fem utbrända pansarvagnar precis vid vägen. Flaskor med rysk vodka och energidryck ligger utspridda på marken runt omkring. I en av vagnarnas förarsäten sitter förkolnade rester av en mänsklig kropp – en rysk soldat.

Många vägspärrar

Vår “fixer”, Bogdan, är en ung kille som är med i en av Ukrainas frivilligstyrkor. Det gör att han får bära vapen och en diskret pistol kikar då och då upp under märkesjackan. Det betyder också att han enklare kan ta oss genom vägspärrarna som fortfarande kontrollerar trafiken in till de nyligen återtagna områdena. När han kommer fram säger han dagens överenskomna lösenord – “privra”– till vakten och slipper mer genomgående undersökningar än en koll på intyget. Jag frågar vad privra betyder och Bogdan letar ett tag i huvudet innan han hittar det engelska ordet: abyss. Avgrund.

Vi svänger in på en smal landsväg som leder till Butja söderifrån. Bland de 35 000 invånarna som bodde här var många barnfamiljer som uppskattade det bekväma pendelavståndet till Kiev och de stora grönområdena. I utkanten av staden står en stor matvaruaffär som har träffats av en projektil och bränt den sönderslagna entrén svart. Vi kommer fram till vägspärren och Bogdan vevar ner rutan.

Privra. Vi viftas igenom.

Inne i Butja står välbevarade hus med välskötta trädgårdar bredvid ruiner – hus som träffats av projektiler. Där går bråten nästan upp hela vägen upp längst det som är kvar av väggarna och gör det till mer av en jämn hög av skrot än en skadad byggnad.

Upptäckt massgrav

Vi åker vidare till Sankt Andreas-kyrkan, en vit kyrka med guldkupoler som står mitt i staden. Att gå genom parkeringen och uppför kyrkbacken är att gå in i en av de mest spridda nyhetsbilderna i världen under den senaste veckan. Sedan massgraven med över 50 kroppar upptäcktes har världens allra största medier åkt hit. Ytterligare 350 döda har hittats på andra ställen i staden sedan ryska armén försvann, vissa med bakbundna händer och tecken på tortyr.

Kyrkan har skottskador på ena väggen, men verkar annars oskadd. Porten är stängd.

När vi går runt på andra sidan möts vi av en stor lyftkran och ett tält med poliser. Bredvid tältet ligger fyra stängda svarta kroppspåsar. Vi går närmare och ser fyra män i vita skyddsdräkter i en grop. En av dem gräver med en spade medan de andra står beredda bredvid. Så dyker det plötsligt upp en fot – den har en röd gymnastiksko.

Mannen med spaden gräver vidare medan de andra tar tag i delar av kroppen som långsamt avtäcks. En arm med en blå jackärm sticker fram, sedan resten av överkroppen. Mannen som grävs fram verkar ha varit i 40-årsåldern och kraftigt byggd. Tröjan glider upp och blottar magen som skiftar i blå-lila.

Till slut är det tillräckligt lite jord över kroppen för att männen i skyddsdräkt ska kunna dra upp liket och baxa upp det på en pall. Sedan lyfts den av lyftkranen och tas emot av poliser och obducenter i tältet. Medan de går igenom innerfickorna i jakt på personliga dokument tar mannen i gropen tag i spaden och börjar skyffla upp jord igen. Jag tittar på klockan och ser att det tar sju minuter att gräva fram en kropp.

Bombades med flyg

Vägen norrut kantas av platser som har fått nya innebörder under Rysslands framfart. Vi försöker ta oss in till Hostomel där flygplatsen var ett av de första målen för ryska attacker, men vi får vända, flygplatsen är ännu stängd: minröjning, får vi som förklaring.

Istället åker vi mot Borodjanka. I jämförelse med Butja är Borodjanka mindre och mer lantligt. Här bodde 13 000 personer när kriget inleddes, nu står husen som kantar vägen in till staden öde.

Ännu en kamouflageklädd man med automatvapen möter oss vid infarten till huvudgatan och böjer ner huvudet på förarsidan.

En rysk flygbomb har format tiovåningshuset mitt i staden som ett T med svartbrända fasader på varsin sida om ett enormt hål. De tre våningarna över hålet ser ut att hänga ur skyn. Bredvid står en annan huslänga som har bombats ovanifrån. På marken ligger personliga ägodelar: en mattebok, en sönderslagen datorskärm, cd-skivor.

Tog inte emot mat

När vi står framför huset och tittar på arbetarna som röjer upp går en gammal kvinna förbi. Hon heter Nina Antonovna och har bott i Borodjanka sedan 1978. Hon befann sig i sin lägenhet en bit bort under hela den ryska ockupationen.

– Ryssarna kom och slog sönder min dörr med en hammare. Jag frågade dem: “Varför gör ni såhär? Varför dödar ni människor och förstör? Vi är samma folk, vi pratar samma språk”.

– De sa att det bara var tjetjener som gjorde oss illa. Men jag såg bombplanen och stridsvagnarna med mina egna ögon.

Efter händelsen med den sönderslagna dörren upplevde hon inte att de ryska soldaterna behandlade henne dåligt. Kanske var de vänligare mot mig för att jag är äldre, säger hon. En gång kom de till och med och erbjöd henne mat.

– Jag sa nej, jag vill inte ta emot mat från er.

Istället gick hon till kyrkan efter en månad utan att kunna skaffa något mer att äta. Där fick hon en limpa bröd av prästen. När hon kom hem delade hon det med sina grannar.

– Det gjorde dem väldigt glada, säger hon.

[ Kiev är fortfarande en stad i krig ]

Hon bodde i Borodjanka även när kärnkraftverket sprängdes i Tjernobyl, nio mil härifrån. Nu har hon upplevt staden förstöras av bomber. Jag frågar om hon var rädd under ockupationen.

– Nej, jag var inte rädd. Jag är 80 år, jag är för gammal för att vara rädd. Men jag bad till Gud att jag skulle få dö.

“Speciell stund”

En månad och fyra dagar efter att han försvann från sitt hem i Butja begravdes Vitalij Vinogradov i Kiev. Ruslan Khukartjuk var där, och Vitalijs systrar och deras döttrar. Pastorn i hans församling hade åkt tillbaka till Kiev för att kunna delta. Hans son kunde däremot inte komma. Han och de flesta av Vitalijs vänner befinner sig ännu på flykt.

– Vi bad tillsammans och prästen hade en fin predikan. Det var en speciell stund, säger Ruslan.

[ ”Kriget påverkar folkets tro - många kommer undra var Gud var” ]