Nyheter

Här kan du läsa hela ärkebiskopens bibelstudium

Antje Jackeléns budskap på Nyhemsveckan under midsommaraftonen

Nyhemssskylten. Infälld bild på Antje Jackelén.

Först vill jag tacka för inbjudan att spendera åtminstone en del av denna midsommarafton tillsammans med er, systrar och bröder i Kristus, och ägna tid åt att tillsammans studera Bibeln. I en tid då allt fler i vårt land vet allt mindre om vad som står i vår Heliga skrift och allt färre förstår kristen tro och tradition är det helt enkelt gott att tillsammans få hämta kraft och inspiration i kristen gemenskap. Att få vara ohejdat from utan att behöva översätta för en sekulär kontext.

Det var lätt att tacka ja till denna inbjudan när er föreståndare Daniel Alm frågade. Jag minns med stor glädje när Daniel och jag dialogpredikade tillsammans i Uppsala domkyrka. Det var i maj 2017 med anledning av 500-årsminnet av reformationen 1517. Under flera år har Daniel och jag också haft ett mycket gott samarbete i styrelsen och i presidiet för Sveriges kristna råd. Vi vet ju att Jesus inte bara älskar de som tror, eller en viss grupp av dem som tror, utan att han gav sitt liv för hela världen. Som det står i Joh 3:16: “Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son … " (ni kan fortsättningen). Och sedan i vers 17: “Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Vi har en av Gud älskad värld tillsammans, en värld som behöver evangeliet, de goda nyheterna, mer än någonsin, och som behöver dem både i ord och i handling.

Därför är det ganska självklart att det ekumeniska samarbetet har blivit allt viktigare och allt mera självklart. Mellan de olika grenarna i kyrkans stora träd finns det mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Skaparen har gett oss djupa rötter i jorden. Själva stammen, Kristus håller ihop oss. Och Andens vind susar genom grenverket och rör vid vartenda litet löv. Så bär vi i kyrkofamiljerna utmaningar och svårigheter tillsammans, vi ber tillsammans och vi bär gemensamt ett kristet vittnesbörd i vårt samhälle.

I början av mars, bara några dagar efter att Ryssland hade anfallit Ukraina, var jag i ett möte där också en teolog från Ukraina deltog. Han sa: Det här är ett apokalyptiskt ögonblick för alla kyrkor, för alla kristna. Och då menade han med apokalyptiskt inte katastrof eller undergång, utan det som ordet egentligen betyder: avslöjande. Det här är ett avslöjande ögonblick, då det blir tydligt vad vi som kristna egentligen går för. Vad händer med vår tro när den prövas av bomber och granater, av våld och hat. Han imponerade på mig genom att han – trots att kriget då just hade börjat – redan tänkte vidare. Det kommer en tid då vi behöver försonas, sa han.

Försoning – hur centralt är inte det temat i vår tro och i vårt liv! Vi litar på att vi genom Jesus är försonade med Gud. Med aposteln Paulus vädjar vi till andra: “Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet” (2 Kor 5:20b-21). Vi har alltså goda skäl att leva försonade liv – försonade med Gud, med skapelsen, med varandra, med oss själva. Med rätta lovsjunger vi Jesus, vår befriare, frälsare, försonare.

Och ändå! Och ändå känns livet inte alltid helt försonat. Det är inte alls säkert att vi i varje stund känner frid med Jesus. Skövlade skogar, förorenade hav och klimatförändringar påminner oss dagligen om att vi inte lever i fred och försoning med skapelsen. Och hur ska stridande folk nå försoning? Hur ska vi nå försoning med vårt urfolk, samerna, som lidit av kolonialt förtryck med rasbiologiska förtecken och som än i dag möter vardagsrasism från oss helt vanliga svenskar? Det finns de som säger att kristna kan vara mer oförsonliga mot varandra än människor som inte tror eller har en annan tro. Och ovanpå det: hur ofta plågas vi av att vi har svårt att försona oss med oss själva – de vi har varit, de vi är och de vi kommer att bli?

Försoning är en central punkt i livets alla dimensioner. I det personliga, mellan oss människor, mellan oss och övriga skapelsen och mellan oss och Gud. Därför har jag valt två berättelser om försoning för vårt bibelstudium idag. Jag börjar med en berättelse ur Gamla testamentet som handlar om försoning mellan två bröder efter många år av fiendskap och söndring.

Text: Jakob försonas med Esau, 1 Mos 33:1-17

Jakob fick se Esau komma med 400 man i följe. Han fördelade barnen på Lea och Rakel och de båda slavinnorna.

2 Slavinnorna och deras barn lät han gå främst, Lea och hennes barn bakom dem och sist Rakel och Josef.

3 Själv gick han framför dem. Han bugade sig sju gånger till jorden medan han gick fram till sin bror.

4 Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn. Han föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

5 När Esau fick se kvinnorna och barnen frågade han: »Vilka är det du har där?« Jakob svarade: »Det är barnen som Gud har skänkt mig, herre.«

6 Så steg slavinnorna fram tillsammans med sina barn och bugade sig till jorden.

7 Därefter steg Lea fram med sina barn och bugade sig, och slutligen steg Josef och Rakel fram och bugade sig.

8 Esau sade: »Den där stora skaran jag mötte, varför skickade du den?« – »För att vinna din välvilja, herre«, svarade Jakob.

9 »Jag har vad jag behöver«, sade Esau, »behåll vad du har, broder.«

10 Men Jakob sade: »Nej, jag ber dig! Visa mig välvilja och ta emot min gåva. Jag har ju kommit inför dig så som man kommer inför Gud, och du har inte avvisat mig.

11 Därför ber jag dig: ta emot gåvan som jag lät föra till dig. Gud har varit god mot mig, och jag har allt jag behöver.« Och Jakob bad honom så enträget att han tog emot gåvan.

12 Esau sade: »Låt oss nu bryta upp och dra vidare, jag slår följe med dig.«

13 Men Jakob svarade: »Som du ser, herre, är barnen små. Jag måste också tänka på mina tackor och kor som ger di. Driver man dem för hårt en enda dag, så dör hela hjorden.

14 Därför ber jag dig, herre, att du går i förväg, så kan jag följa långsamt efter, med tanke på djuren jag har att driva och med tanke på barnen, tills jag kommer fram till dig i Seir.«

15 Esau sade: »Låt mig åtminstone få lämna kvar en del av mitt folk hos dig.« – »Ta inte illa upp, herre«, svarade Jakob, »men det behöver du inte.«

16 edan samma dag återvände Esau till Seir.

17 Men Jakob begav sig till Suckot, där han byggde sig ett hus. För boskapen gjorde han skjul, och därför fick platsen namnet Suckot.

Jakob försonas med Esau, så lyder rubriken i Bibel 2000. Två söner, tvillingar till och med, vars konflikt uppstod för länge sedan, i relationen till pappan. Som det ofta är: familjekonflikter börjar i relationen till en förälder. Efter många år möts bröderna för att försonas.

1. Förhistorien

Jakob har vuxit upp tillsammans med sin tvillingbror Esau. Den förstfödde Esau är en riktig friluftstyp. Som kraftfull och skicklig jägare vistas han helst ute i naturen. Den yngre tvillingen, Jakob, är mer mammas pojke. Han trivs hemma. Och listig är han. Till priset av en linssoppa får han Esau att sälja den på den tiden så viktiga förstfödslorätten till honom. Med mamma Rebeckas hjälp lurar han sin bror. Med fiffel och båg får han den välsignelse av sin gamle far Isak som egentligen Esau borde ha fått. Esau är förtvivlad och rasande. I sin vrede vill han döda Jakob. Mamman råder Jakob att fly. Fifflandet och bedragandet fortsätter dock. Först blir Jakob lurad av sin svärfar. Efter bröllopsnatten vaknar han med “fel” hustru. Inte med sin älskade Rakel utan med hennes äldre syster Lea. På det lurar Jakob sin svärfar genom ett märkligt sätt att öka sitt eget djurbestånd på bekostnad av svärfar. Sen försöker han att komma undan svärfar och tar också med sådant han inte äger. Men svärfar far efter och kommer i fatt Jakob. Då lurar Rakel sin egen far genom att gömma det stulna under sin sadel och låtsas att ha mens. Bibeln ger oss inblick i ett ganska dramatiskt familjeliv!

Nu har åren gått sedan det stora bråket mellan bröderna. Unga män har blivit mogna familjefäder. Nu ska de mötas. Natten innan har Jakob haft en märklig kamp vid floden Jabbok. Han tvingar främlingen som han kämpar med – Gud? – att välsigna honom. Han får välsignelsen men får samtidigt en skada på höften. Jakob kallar platsen för Penuel, som betyder Guds ansikte. Eftersom, säger han, här har jag sett Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv.

Vad kommer att hända nu när de fientliga bröderna äntligen möts igen efter alla dessa år? Det är inte alls givet att det här går väl och leder till försoning. Riskerna är stora. Vi tittar lite närmare.

2. Mötet

Det är en haltande Jakob som kommer där, men en dubbelt välsignad. Först pappans välsignelse som han lurade sig till och sedan välsignelsen som han kämpade sig till vid Jabbok.

Men vad exakt har välsignelsen åstadkommit i Jakobs liv? Är han nu utan rädsla? Inte alls! När han ser Esaus 400 man framför sig blir han skräckslagen.

Har han ett bättre skydd genom den dubbla välsignelsen? Inte så det märks. Han är mycket medveten om att om det blir konflikt igen då ryker inte bara hans egendom utan då handlar det också om hustrurnas och barnens liv.

Har välsignelsen gjort honom tryggare och säkrare på sin sak? Nej. Han planerar för att det kan bli bråk, ja rentav våldsamheter. Och då kan det bli katastrof, inte bara för slavinnorna och deras barn i första raden utan också för Lea och hennes barn och Rakel med unge Josef.

Och då kan vi undra: vad har han egentligen vunnit genom den dubbla välsignelsen? Vad är välsignelsen värd – det undrar inte bara trons belackare ibland. I Jakobs fall skulle jag tro att det är modet att våga ta itu med sitt förflutna och ödmjukheten i att närma sig brodern som han har lurat. Han inser hur lite värdslig makt och rikedom är värda – om de inte åtföljs av rättvisa och helade relationer.

Jakob, den framgångsrike stamfadern, patriarken, låter sina fruar och barn – och oss med – bevittna en storartad uppvisning av ödmjukhet. Hela sju gånger kastar han sig till marken inför sin bror. Hans haltande understryker ödmjukheten. Med höftskadan som han hade efter nattens kamp gjorde det säkert förfärligt ont att kasta sig ned på marken hela sju gånger och dessutom komma upp igen.

Jakob kan inte veta hur Esau kommer att reagera. Efter alla dessa år, har vreden verkligen klingat av? Eller flammar den upp på nytt när Esau får syn på Jakobs stora familj? Kommer Esau välja oförsonlighetens eller till och med våldets väg? Ja, Jakob måste vara beredd på att förlora. Prestige, egendom, familj, livet.

Vi läser att Esau springer emot Jakob. Han kramar om honom. Han kysser honom. Båda gråter. Känslor talar. Försoning blir möjlig. Är det här vi ser välsignelsens kraft? I det att Jakob för en gångs skull kan vara rak och äkta, äkta i sin självinsikt, ånger och ödmjukhet? I det att Esau förstår det språket och accepterar det, att Jakob låter sig omfamnas och bådas tårar får strömma fritt?

Det som har hänt suddas inte ut, smärtan är inte bara borttvättad, men i dessa tårar finns likväl möjligheten till en ny relation. I detta, tror jag, ser vi välsignelsen. Guds välsignelse är inte något som vi bär omkring som en egendom. Välsignelse har med ansikte att göra, med ett ansikte som ser och möter oss – Guds ansikte i Jesus Kristus, som ser på oss med välvilja. Välsignelse söker ögonkontakt. Välsignelse vill relation.

Esau tittar upp och runt. Frågar efter familjen, efter Jakobs välstånd, hans djur. Presenter från Jakob vill han inte ha. “Nej, jag har själv nog. Behåll det som är ditt.”

Jakob säger emot. Han argumenterar utifrån Guds välsignelse. Minnet av den gångna nattens kamp finns tydligt med. Ta nu emot min gåva, “jag har ju kommit inför dig så som man kommer inför Gud, och du har inte avvisat mig” (v 10). Då tar Esau emot gåvan. En gottgörelse-gåva?

Till försoning hör känslor, tårar, att se den andra och hans eller hennes situation. Till försoning hör också att be om ursäkt eller förlåtelse. Och till försoning hör också någon form av gottgörelse.

Så långt är allt väl. De två har försonats. Nu kan livet fortsätta. Men hur? Hur fortsätter man efter försoningen? Esau föreslår att de ska gå vidare tillsammans. Aldrig mera bråk! Nu går vi sida vid sida vidare genom livet. Om vi skulle sammanfatta denna historia på Instagram skulle vi nog posta en bild på de två bröderna som arm i arm har börjat gå vidare.

Men så blir det inte! Jakob säger: det går inte, barnen, lammen och kalvarna är för sakta. Gå du före, så kommer jag efter. Till dig, till Seir. Esau erbjuder honom sällskap ur sitt följe. Jakob avböjer.

Esau återvänder till Seir. Jakob följer INTE efter. Han försöker inte ens. Han drar iväg till ett annat ställe och bygger ett hus åt sig. Hur kan vi förstå det? Husbygget skulle kunna betyda att hans rastlösa själ äntligen funnit ro. Det skulle ju vara ett lyckligt slut – åtminstone ur Jakobs perspektiv.

Men varför säger han då till Esau att han ska komma efter till honom i Seir, när han egentligen hade helt andra planer? Knappt försonad och han lurar sin bror åter igen? Kan Jakob, lögnaren och bedragaren, aldrig ändra sig? Just välsignad och redan sviker han ett förtroende!? Två gånger hade han redan lurat Esau, med linssoppan och med faderns välsignelse. Och nu igen!? Är här alla onda ting tre?

Vi vet ingenting om hur Esau reagerade, när han där i Seir förstod: Jakob, han kommer inte.

Vad ska vi tro om detta? Ska vi vända på perspektivet och säga: kanske är det så att just det där att de går vidare åt var sitt håll är tecken på lyckad försoning. Trots år av kontaktlöshet har skuldens bojor hela tiden kedjat de två bröderna fast vid varandra. Nu är de äntligen fria. Försoning kan ju också betyda att två som genom osaliga band har varit fjättrade vid varandra nu äntligen kan bli fria från varandra och ta sig an livet och nya relationer som fria människor. Försoning kan också vara det att släppa taget om skuldfyllda relationer och gå sin egen väg.

När det gäller Jakob och Esau lämnar berättelsen oss med ett öppet slut. Var det här en riktig försoning eller inte?

- Vad tror ni?

3. En nytestamentlig parallell

Det är kanske inte bara jag som har tänkt på en nytestamentlig parallellhistoria: liknelsen om den förlorade sonen som Jesus berättar i Lukas 15: 11-32. Jag tror att ni känner den så väl att jag inte behöver läsa texten.

Också där är det två bröder. Också där är det den yngre som gör bort sig – i det här fallet genom att han slösar bort föräldraarvet – och den äldre som känner sig orättvist behandlad, även om han strängt taget inte är det. Slösaren kommer till insikt och ångrar sig. Det blir försoning med fadern som i sin glädje över den förlorade sonens hemkomst ställer till med ett glimrande party. Just genom det förstärks oförsonligheten hos hemmabrodern.

Här har jag slitit och jobbat för dig alla dessa år utan att du har ställt till med någon enda fest, säger han.

Men när den här odågan som har slösat bort din egendom i sus och dus kommer hem, då minsann åker självaste gödkalven fram.

Han stelnar till och blir därmed en förlorad son för glädjen, förlorad för Guds glädje.

Även i den berättelsen om försoning är slutet öppet. Kan den hemkomna sonen verkligen stanna hemma? Vad händer med den ursprungliga hemmasonen? Kommer han känna sig tvungen att ge sig av? Är det mest realistiska scenariot att bröderna, till sin fars sorg, mer eller mindre fredligt skiljs åt för att gå var sin egen väg? Eller kommer de kunna leva försonade med fadern och med varandra?

Både berättelser har alltså på sätt och vis ett ovisst slut. Men båda har också en tydlig poäng: försoning kostar. Vi vet vad den kostade Jesus. Mänskligt sett kostar försoning till att börja med självövervinning. Att övervinna det egna motståndet mot att ta första steget, mot att medge skuld eller vad det vara må. Den kräver också beredskapen att ta risker. Som vi såg: resultatet av försoningsprocesser går inte att förutsäga med säkerhet. De kan resultera i ny gemenskap. De kan också leda till att behöva släppa en relation, frivilligt eller ofrivilligt.

Försoning kostar, även för Gud. Jesus, som på korset försonade oss alla, bar ännu som uppstånden lidandets spår på sin kropp. Det var ju inte genom hans härlighet som vänner som Thomas kände igen Jesus som uppstånden, utan genom hans sår. Han som helar andra bär själv på sår – “a wounded healer”. Jakob haltade fram till sitt försoningsmöte med Esau. Den uppståndne försonaren Jesus Kristus visade sina sår för Thomas. På sina sår lät han sig kännas igen.

Försoningsarbete kräver styrka och sårbarhet på samma gång. Att ärligt lyssna på vad offret och gärningspersonen har att berätta kan öppna gamla sår och till och med ge nya sår. Samtidigt skapar förlåtelse också styrka hos den som har kommit fram till att kunna förlåta. När sanningen har kommit fram i ljuset, och smärtan har fått kläs i ord, då kan något nytt bli till. Genom förlåtelse kan trasiga relationer bli helade. Genom förlåtelse går det att släppa taget om relationer som inte kan bli helade.

Det är en konst att leva, en svår konst ibland. När vi förlåter, erövrar vi vår skapande kraft och makt på nytt. När vi förlåter kan vi berätta en ny berättelse om oss själva. När vi får kraft att förlåta är vi inte längre offer. Då är vi överlevande, livskonstnärer.

4. Teologiskt

Aposteln Paulus talar starkt om försoning. Till exempel i det redan citerade 2 Kor 5: “Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud” (19-20). I försoningens ljus ser människor och världen annorlunda ut. Men hur kan vi idag tala om försoning med Gud så att människor begriper och blir gripna?

Olika tider och olika traditioner har klätt uppmaningen “låt försona er med Gud” i olika ord och bilder. Det har väl kanske aldrig funnits bara ett enda sätt att tala väl om försoning. Men ibland har ett enda sätt fått dominera. Som till exempel att tala om försoning som en rättsprocess. Det blir lätt ganska fyrkantigt och långt ifrån “det glada eller saliga bytet” som Martin Luther talade om – det att Jesus tar vår synd och vi får hans rättfärdighet. Dagens sekulariserade människor har sällan lätt att ta till sig uttryck som blod som renar, ett lamm som blir slaktat och dom och straff.

Därför tror jag det är nyttigt om vi föreställer oss att försoning mellan Gud och oss sker i olika rum och miljöer. Guds Ande vill ta tag i oss där vi är, och inte bara förutbestämda sätt. Bibeln och traditionen talar därför också om flera olika miljöer där försoning sker.

En klassiker är kanske rättssalen där Gud som domare hanterar skuld och gottgörelse, där djävulen är åklagare och Jesus tar på sig straffet. Men vi kan också tänka oss försoning i skolmiljö: ett bildningsprojekt där vi lär oss med Jesus som den stora läraren i livets skola (hos Justinus Martyren på 100-talet och möjligen hos Pierre Abélard på 1100-talet). Eller varför inte som ett sjukhus med Jesus som läkare eller apotekare (det finns sådana avbildningar; i vår tid har påve Franciskus har talat om kyrka som ett sjukhus)? Eller som en verkstad där vår relation till Gud, skapelsen, medmänniskan och oss själva blir lagad (som hos kyrkofadern Irenaeus, 100-talet). Eller som matsal där en festmåltid serveras, som i liknelsen om den förlorade sonen? Vi tänker ju att nattvarden – brödet och vinet vi delar i gudstjänsten – får sin fortsättning både i mänsklig bordsgemenskap och i den himmelska festen som Jesus talar om (gestaltad i filmen Babettes gästabud från 1987). Eller ett trädgårdsmästeri där det handlar om att driva fram plantor som kan ge god frukt (tänk på hur Jesus talar om sig själv som vinstocken och oss som grenarna, Joh 15: 1-17). Eller en ateljé där den stora konstnären, Skaparen med stort S återställer den fallna och plågade skapelsens skönhet.

Hur ser rummet ut, där du idag har lättast att tänka dig försoning?

5. Hur spelar detta roll i vårt andliga liv?

Andligt sett betyder försoning att gå från rädsla till tillförsikt, från ångest till tillit, från missmod till glädje, från försagdhet till mod, från självupptagenhet till öppenhet. På den vägen finns många stationer som vi passerar en eller många gånger, som vi lämnar snabbt eller kanske fastnar på. Jag ske kort ge sju exempel. Det är många människors erfarenheter med livet i tron som har lett till att vi beskriver de ungefär så här:

·Längtan: Jag längtar efter närmare gemenskap med Jesus. Jag anar ett mer, som inte ger mig ro, som driver mig in i Guds famn. Det tillstånd som kyrkofadern Augustinus i slutet på 300-talet beskrev så här: Oroligt är vårt hjärta i oss till dess det finner ro i dig, o Gud.

·Hittad och hittat: Jag är hittad av Gud och jag har hittat Jesus. Här finns lätthet och glädje i Anden. Visshet om frälsningen. Denna station eller fas kan ge upphov till starka känslor. Som kan driva oss åt olika håll. Den stora entusiasmen kan smitta av sig på ett fint sätt, men den kan också göra oss främmande för andra.

Reglerna styr: Någon ordning måste det ju vara på det kristna livet. Vad hör ihop med en kristen livsstil? Vad gör det inte? Duger jag? Blir jag någonsin tillräckligt bra? Tillräckligt fast i min tro? När jag känner stor oro kring mitt eget andliga liv är det frestande att lätta på trycket genom att bedöma andras. Jag riktar min uppmärksamhet på hur andra följer de regler som jag tycker ska gälla för ett kristet liv. På regelstationens baksida lurar obarmhärtigt dömande.

Nåden bryter igenom: Jag inser att jag inte kan förtjäna frälsningen. Det är Gud som ger, jag får ta emot. Drabbad av nåden, som en teolog har kallat det. Eller att leva i det “saliga bytet”, för att åter tala med Martin Luther: Jesus tar min skuld, jag får hans rättfärdighet. Jag är försonad.

Själens mörka natt: Många av trons stora förebilder har erfarenhet av detta. Gud är dold och känns långt borta. Tron är på ökenvandring. I sådana tider är det särskilt viktigt att vi håller oss kvar i gemenskapen så att andra kan hjälpa till att bära oss, liksom vi bär andra när det är vi som har krafterna.

Det bländande ljuset: Jag slås av att Guds härlighet är så bländande annorlunda. Guds ljus kan inte jämföras med någon annan ljuskälla i skapelsen. Gud kommer nära och förblir ändå den som är helt annorlunda än skapelsen. Guds helighet drabbar mig. Jag inser att Gud alltid är större än våra bilder och föreställningar av Gud.

Vägen: så kallades de första kristna. Och så sa ju Jesus om sig själv: Jag är vägen, sanningen och livet. Och vi påminns om vägen till Emmaus och insikten: “Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” (Luk 24:32) Känner vi inte friden, eftersom han stannar hos oss också när det blir afton?

I allt detta är vi hoppets människor. Vi litar på att allt lidande i denna värld, alla passionshistorier som dagligen utspelar sig på vår jord, bokstavligen har genomkorsats av en ännu lidelsefullare passion: Guds kärlek till världen och skapelsen.

En kristen människosyn kommer med sådant som världen inte kan vara utan. Till exempel: att motstå frestelsen att vältra över ansvaret för dåliga prestationer eller onda gärningar på andra; att ta avstånd från att demonisera gärningspersoner, att i stället skilja mellan person och handling och hålla fast vid att självinsikt, ånger och försoning förblir en möjlighet som kan förverkligas varje dag, i smått och i stort.

Tillit och försoning är möjliga!

Fotnot: De sista sju punkter är inspirerade av, men inte helt identiska med: Owe Wikström, Att befinna sig på en inre väg: Om tro, själavård och andlig vägledning, i: Tala om försoning (Carl Reinhold Bråkenhielm och Göran Möller)

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig