Nyheter

Christina Jeppsson: Jag kom till tro på ett läger

Frälsningsarméns ledare kom till personlig tro på ett sommarläger

Ingen sommar utan sommarläger. Så har det varit länge för överste Christina Jeppsson, som tillsammans med maken Bo Jeppsson leder Frälsningsarmén i Sverige och Lettland.
– Sommarlägren har gått som en röd tråd genom mitt liv ända sedan jag var sex år, säger hon.

Den första lägerresan gick med barngruppen i Västerås till Uskavigården, nära Nora i Bergslagen.

– Vi bodde i tält och sov på luftmadrasser som man pumpade upp, och tälten hade pinne i mitten. Det jag minns särskilt är att det haglade, med hagel stora som golfbollar, och att vi små fick flytta in i ett hus.

Har lägren varit viktiga för din kristna tro?

– Javisst. Det var i samband med ett sommarläger som jag kom till insikt om att jag hade en personlig tro, berättar Christina Jeppsson.

– Jag var i övre tonåren och ledarmedhjälpare, när barnen i min grupp sa att de ville be. Jag kände att jag måste ta ansvar och gjorde i mitt inre ett eget ställningstagande, på bråkdelen av en sekund. Jag hade ju en barnatro, men det var ändå ett tydligt vägval där jag bestämde mig för att leva ett liv som kristen.

Vad är så speciellt med läger?

– Ett sommarläger är som livet självt, i mikroformat och under trygga förhållanden. Allt hinner hända under en lägervecka. Man ska upp, ha rutiner, fylla dagen med något, ha fritid, äta tillsammans. Det blir konflikter som ska redas ut där och då. Någon är glad och någon är ledsen och måste tröstas. Det är livet i komprimerad form, säger Christina Jeppsson.

Både väder och annat spelar in för att lägerlivet ska flyta på.

– Jag har varit på läger där flera hundra blivit magsjuka. Och helst ska det ju inte regna. En gång blev det översvämningar, och traktens bönder fick hyras in till att lägga ut spån på gångarna medan sovsäckarna måste torkas med hjälp av byggfläktar inne i en lada.

Hur skiljer sig dagens läger från tidigare?

– På senare tid har närvaron av vuxna ökat på lägren, vilket gör att generationerna kommer närmare varandra. En del barn lever nästan helt utan äldre i sin närmiljö, och på våra läger får barn träffa både mormor- och morfarsgenerationen, föräldragenerationen, unga vuxna och tonåringar, säger hon.

– Tidigare reste man heller inte hela familjen tillsammans. Det gör man oftare nu för tiden, inte minst genom att ibland inkludera familjer som till vardags får hjälp och stöd av våra församlingar. Då suddas gränserna ut och man är på lägret på lika villkor.

Är innehållet också annorlunda?

– Dagens läger har betydligt mindre av undervisning “till”, både i aktiviteter och det vi kallar undervisning. Som barn försökte jag nog lyssna till predikningar som skulle vara anpassade för barn, men vi tyckte det var rätt trist. I dag är innehållet mer präglat av samtal “med”, också om livsfrågor. Inte pratade man livsfrågor på läger när jag var barn, särskilt inte på det genomtänkta sätt som sker nu.

– Dessutom har sättet man förmedlar evangelium på anpassats mer till situationen och till dem som deltar. Men att många hittar en personlig tro på Jesus under just läger, det har inte ändrats.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig