Gud tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av honom kan trösta var och en som har det svårt.

Våra böner handlar ofta om vårt eget välbefinnande, men Bibeln lär oss igen och igen att vår uppgift är att ta emot för att ge vidare. Är det inte också vår erfarenhet att det är först då som välsignelsen verkligen stannar kvar hos oss?