Underskatta inte den psykiska vården

Jag upplever att det inte finns någon själavård, i alla fall inte där jag bor. När man då känner sig nere i djupet så finns ingenstans att gå. Det finns ingen som uppmuntrar eller säger något litet för att man ska orka ta nya tag. (”Okej, du vill inte vara söndagsskolelärare längre, nähä, då finns det nog någon annan som Gud har på gång och den är säkert bättre...”).Ska man som vanlig medlem vara så aktiv att man letar upp en stor församling någon annanstans för att där hitta en kompetent själavårdare som har tid och som kan lyssna? Denne har förmodligen helt fullt upp med sin egen församling, kan jag gissa och skulle tycka att det vore underligt att det kommer folk från annat håll.Det är mycket med skilsmässor nu ute i församlingarna – jag tror att sambandet finns – ingen själavård! Det kanske inte gör något för dem som allt fungerar för men för den det inte fungerar för hinner livet raseras och ingen ser det och ingen bryr sig om det heller. Och det finns ingenstans att gå för den drabbade! Bara ett liv under en hängande dom – som visar på ett stort misslyckande i det egna livet. Ska det verkligen vara så? ”Var finns själavård?”