Klokt av utredaren att säga nej till tiggeriförbud

Antalet tiggande EU-migranter i Sverige har minskat med tre fjärdedelar. De lokala regler om tiggeri som finns i landets kommuner fungerar bra. Alltså finns ingen anledning att lägga fram ett nationellt tiggeriförbud. Så kan slutsatserna i betänkandet ”Ett nationellt förbud mot tiggeri”, som lades fram på måndagen, sammanfattas. En annan sammanfattning, i ett ord: Klokt.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

”Man kan aldrig förbjuda fattigdom”, löd ett argument när diskussionen om tiggarna, ofta romer från Rumänien och Bulgarien, gick som hetast för ett tiotal år sedan. Men det var förstås aldrig vad det handlade om. Den viktiga frågan var i stället om gåvor till tiggare verkligen var något som gav riktig effekt, eller om det till och med riskerade att förvärra tiggarnas utsatthet. 

Jonathan Newton: Skulle utreda hur tiggeriförbud skulle se ut: Kom fram till att förbud inte behövs

Men kan vi förbjuda en utsträckt hand som ber om en allmosa? Svaret är förstås nej, det strider mot kristendomens själva grundpelare. Men: om det visar sig att tiggeriet medför sociala problem och att det är kopplat till grov brottslighet som människohandel? Då finns andra metoder som är effektivare mot fattigdomen än att utsatta människor reser eller skeppas över en hel kontinent för att tigga. 

Det var djupt sorgligt att tiggeriet i mitten av 2010-talet blev en kulturkrigsfråga, att känsloargument tog över framför en svalare diskussion om vad som verkligen varaktigt kunde bryta europeiska romers utsatthet.

Mitt förhållningssätt är detta: vid tvivel – skänk, skänk, skänk. Men ge till professionella hjälpare, till biståndsorganisationer, i kollekthåvar till församlingar. De har en dokumenterad förmåga att stötta på plats, en hjälp som den förra tiggeriutredningen från 2016 kunde konstatera gav mycket större effekt än pengar i handflator.

Redan där hyllade utredaren Martin Valfridsson kyrkor och samfund som Frälsningsarmén, Svenska kyrkan och Pingst, och förespråkade ökad samverkan mellan offentlig och idéburen sektor för att bryta tiggeriets destruktiva mönster. 

I tiggerifrågan behövs både hjärta och hjärna, men inte trubbig och onödig nationell lagstiftning.