01 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Det handlar bara om kärlek

Jag har med blandade känslor följt debatten om homosexualitet i Nya Dagen. Tyvärr utgår den ofta från ett perspektiv där 'vi' inom frikyrkan diskuterar 'dom' homosexuella. Ställ dig i stället frågan: Hur många homo- eller bisexuella har du bland dina kristna vänner? Hur många känner du i din församling? Jag tror att de allra flesta av oss inom frikyrkan skulle svara: 'Ingen', 'Kanske någon?'. Oavsett om nu 3, 5 eller 10 procent av befolkningen är homo- eller bisexuell, hur kommer det sig att de då inte över huvud taget finns inom frikyrkan?Jag finns. Jag är själv kristen och bög. Homosexuell och pingstvän. Jag är heller inte ensam. Din bänkgranne på förmiddagsmötet kan vara bög. Söndagsskolläraren kan vara lesbisk. Det kan vara maken i den 'perfekta familjen' i församlingen. Det kan vara din son eller dotter. Det kan vara din bror eller syster. Det kan vara din make eller maka. Det kan vara din mamma eller pappa.Jag har under de senaste åren träffat flera som varit i liknande situation som jag befunnit mig i. Vi har alla brottats med att försöka förena vår identitet som troende och homosexuell. Vårt gemensamma problem är att vi har tillhört en gemenskap där att vara homosexuell aldrig varit ett alternativ. Det har tigits ihjäl eller så har man kort hänvisats till några få fördömande bibelställen utryckta ur ett sammanhang.Vi har heller inte vågar utsätta oss för risken att berätta och bli uteslutna ur gemenskapen, utfrusna och fördömda. Vi har i stället försökt trycka tillbaka detta och har även själva lyckats intala oss periodvis att vi har det under kontroll, att vi är som alla andra, att vi är normala. För att senare alltid misslyckas. Men är det egentligen att misslyckas när man bejakar en naturlig del av sin personlighet?Jag är tacksam i dag för att jag nått en punkt där dessa delar är integrerade i mig, och jag dessutom kan berätta det för andra utan att skämmas. Men det har haft ett högt pris. Min exfru och mina barn, mina föräldrar och syskon, alla har vi tvingats ompröva och omvärdera den hotbild av 'homosexkulturen', som utmålas i skarpa färger. Men det handlar inte om någon yttre fiende längre. Det handlar om vår son, vår bror, min make, vår pappa. När främlingskapet försvinner börjar också fördomarna förtvina.Det handlar faktiskt bara om kärlek. En gåva vi fått från Gud och en mänsklig rättighet att kunna visa, ge och ta emot kärlek. Detta kärleksmöte uppstår ibland mellan två vuxna människor, där de av fri vilja kan visa denna kärlek gentemot varandra, utan att någon annan medmänniska skadas. Vari ligger felet?Är inte en sådan underbar relation något vi ska tacka Gud för och ta emot den gåvan, oavsett vilken ålder, vilken hudfärg eller vilket kön dessa två människor har? Vem av oss har rätten att hindra någon annan människa från att älska och bli älskad? Pappa, pingstvän och bögNya Dagen 2000:10:31

Fler artiklar från Debatt