Ska jag överlåta åt andra att göra det svåra jag inte själv vill?

”Låter vi Jesu ord vara vägledande i dessa frågor”, frågar Pelle Bark i sin artikel om ungdomar och värnplikt. Artikeln innehåller många centrala frågor som ungdomar i mötet med värnplikten behöver ställa sig. Det gäller allt från vad som förväntas av mig, om jag kommer att klara mina uppgifter, om jag duger, till den svåra frågan om att vara soldat och tvingas strida och döda andra människor för att lösa mina uppgifter.

Jag vill försöka belysa ämnet från min egen upplevda situation. Det är alltså ingen vetenskaplig eller teologisk förklaringsmodell, utan mer mina egna resonemang från när jag själv som en kristen svensk tonåring närmade mig värnplikten och Försvarsmakten för många år sedan. Det kanske kan bli en möjlighet, i all sin enkelhet, för andra att hantera och ta ställning i den här viktiga frågan – om inte i allt så i alla fall delar.

Min utgångspunkt som kristen, som människa och svensk medborgare är att jag förr eller senare kommer behöva välja mellan olika alternativ där många gånger det alternativ som jag egentligen skulle vilja välja inte finns tillgängligt. En annan utgångspunkt är att det som jag väljer behöver vara genomförbart i praktiken. Att föra resonemang där jag aldrig sätter ned foten eller där jag för teoretiska resonemang som inte fungerar i praktiken tycker jag inte är tillräckligt bra. I alla fall inte när jag diskuterar en ung människas beslut i svåra etiska frågor.

Ett av kraven som mötte mig i de övre tonåren var att jag som värnpliktig förväntades genomföra grundutbildning till soldat. Jag visste hela tiden att det innebar att jag, om Sverige blev angripet, skulle kunna komma i en situation där jag behövde vara beredd att döda människor. Jag visste också hela tiden att syftet med min insats som värnpliktig var att Sverige skulle kunna lösa de säkerhetspolitiska målsättningar som våra folkvalda politiker har beslutat om. Det gäller i första hand att kriget ska kunna undvikas genom att Sverige kan avskräcka potentiella fiender från angrepp. Först i andra hand är syftet att med vapenmakt försvara vårt land, det land som tidigare generationer har byggt upp och som jag är en del av.

På motsvarande sätt som jag tar del av de positiva delarna av samhället behöver jag också bidra med de svåra. Jag tror att kraven på mig som kristen är att förstå det övergripande goda med att Sverige har valt att försvara sig, sitt politiska system och sina medborgare mot dem som skulle vilja angripa och förstöra det. Om det fanns något bättre sätt som leder till ett gott resultat skulle jag gärna välja det.

För mig är det heller inte rätt att överlåta åt andra människor att göra de svåra saker som jag förväntas göra. Om jag genom värnplikten blir uttagen till en befattning i Försvarsmakten som innebär uppoffringar, tycker jag att det är fel att någon annan ska behöva göra den insatsen i stället.

Tillbaka till Pelle Barks artikel. Vi behöver ställa oss de frågor som han redogör för i artikeln. Vad förväntas av oss som kristna, hur kan vi se på de svåra etiska frågorna och ytterst: Vad kallar oss Jesus till?

Svaren på frågorna behöver vara trovärdiga och visa hur vi konkret kan förhålla oss till och ta ansvar för samhället och våra medmänniskor. Det är viktigt att vi, och särskilt när vi samtalar med unga människor, inte förenklar eller bagatelliserar frågorna. Det räcker inte att föra teoretiska resonemang som uppenbarligen inte fungerar i den verklighet som vi lever i.

Mitt sätt att resonera, och som jag har försökt redogöra för här ovanför, är ett sätt att se på tillvaron. Det har för mig varit ett stöd i många svåra frågor om liv och död och om att göra det som förväntas av mig eller inte.

Under en debatt om att vara kristen och soldat uttryckte jag för några år sedan att som kristen ska jag sträva efter att respektera och älska alla mina medmänniskor, även dem som genom krigets olycka blir mina motståndare. Jag tror att Jesus kallar oss till att i den konkreta situation vi befinner oss välja det som vår egen övertygelse, vår integritet och vårt samvete leder oss till.

Fältpräst: Nu inser nog alla att vi inte längre lever i den eviga freden