06 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Brist på teologisk analys en fara för pingströrelsen

Jag blir mer och mer förvånad över hur lite man talar om teologins betydelse i samband med samfundsprocessen inom pingströrelsen. (Jag är fullt medveten om att frågan nu inte gäller att skapa ett samfund, men eftersom medlemmar i ledningsgruppen nämnt om att bildandet av ett samfund kan bli nästa steg väljer jag att betrakta det som nu sker som en del i samfundsprocessen.) Det märktes ju inte minst på Nyhemsveckan för något år sedan då det inte fanns något som helst intresse för strukturfrågorna, trots att man vände sig direkt till mötesbesökarna. Jag vill därför lyfta ett varningens finger inför den avteologisering av samfundsprocessen som nu pågår, eftersom den kan komma att landsätta en tolkningsmodell som skapar svårigheter i framtida, mycket tuffare lärodiskussioner. Postmodernismen lurar nämligen runt hörnet, och den använder sig av subjektivismen som tolkande axiom. Här får vi verkligen passa oss.När man nu börjar avvika från det församlingsmönster som präglat den svenska pingströrelsen under mer än 80 år, borde en eventuell förändring vara resultat av en teologisk analys i hela sin vidd. För att ge stöd till den föreslagna struktureringen räcker det nämligen inte med att föra fram argument som att ”det är bra för rörelsen”,”vi måste skapa ordning i leden”, ”vi bör tala med en röst”, eller ”det är bra för gemenskapen församlingarna emellan.” Konceptet till en strukturell förnyelse i en rörelse som byggt delar av sin teologiska identitet på eklesiologin bör hämtas från en fördjupad textförståelse och inte från, som jag menar, pragmatiska utspel. Enligt det framlagda förslaget om skapandet av den ideella riksföreningen ”Fria Församlingar i Samverkan” talas det ju om att en hårdare styrning av gemenskapen ska skapa flera nyttoeffekter, vilket enligt referensgruppen ska vara bra för inte minst de mindre församlingarna.Men om bränslet till samfundsprocessen hämtas övervägande från nyttoeffekterna och nya styrfunktioner förs fram på bekostnad av en rejäl teologisk genomlysning, ja, då kan en av bieffekterna bli en tilltagande sekularisering och teologisk förvirring inom pingströrelsen. Distansen mellan teologi och handling kommer därmed att öka. Lösningen på framtida teologiska problem tenderar därmed att sökas mer och mer i funktionen av den maximerade nyttan och inte som ett resultat av en brottningskamp med Ordet. Det är ju ofta vad som hänt med de gemensamma företagen. Utvidgningen har skett på ytterst pragmatiska grunder, med ärliga motiv, men utan en samlad teologisk analys. Vi saknar alltså i många fall teologisk vana och tradition i lösningen av våra gemensamma problem. Det får vi skörda i dag.Genom att de andliga gåvorna och tjänsterna inte längre fungerar som sammanhållande kitt (det var ju pionjärernas idé) inom pingströrelsen, ja, då söker man också av naturliga skäl hjälp av strukturmekanismer med en ytterligare institutionalisering som följd. Omsorgen om rörelsen blir ett sorts hermeneutiskt centrum från vilket den framtida bibeltolkningen emanerar. Ansträngningen att försöka överleva som rörelse kan fresta många att tolka bibeltexter mer utifrån ideologiska motiv än utifrån en sund pentekostal hermeneutik.En sak är säker: Framtiden kommer att tvinga pingströrelsen in i lärodiskussioner som kan skaka rörelsen på djupet. Var ska man då söka lösningen till dessa svårbemästrade teologiska frågor? Kan det vara så att en tilltagande betoning av nyttoeffekter och funktionalitet får oss att glida över i en tolkningsmodell som kan ändra vår teologikurs i framtiden? Den här rörelseriktningen förstärks av den identitetskris och teologiska osäkerhet vi nu märker inom pingströrelsen.Vid en närmare granskning av vår egen rörelse märker vi hur man har avvecklat flera av de möten och sammankomster där man förr träffades för att studera Guds ord. Dessutom har läslusten avtagit. Sällan läser en pingstvän en bok som behandlar en viktig lärofråga. Förr fylldes bokhyllorna i pingsthemmen med böcker om Andens dop, församlingen, Jesu återkomst och missionsberättelser. Men det råder nu en annan tingens ordning. Den teologiska utarmningen i vår rörelse är ett faktum i många hem och församlingar. Till och med Nyhemsveckan och Lapplandsveckan har berövats det offentliga teologiska samtalet, dialogen. Visst kan man ha rätt när man påstår att alla inlägg var inte lika ”häftiga” under de här veckorna, och visst sades det en hel del oväsentligt från plattformen, men de fria församlingarna växte i takt med det fria teologiska samtalet.Om vi i detta läge väljer att tysta den teologiska analysen och dialogen, då sänder vi därmed en signal till våra medlemmar om att den församlingssyn som pingströrelsen skapat inget har med teologin att göra, något som till min förvåning förts fram av kända pingströrelseprofiler. Denna tveksamma och på vissa håll nästan skrämmande inställning till teologins betydelse kan visa sig få avgörande betydelse i framtida lärodiskussioner, då troendedopet, andedopet, styrelsefrågor, sambo- och den överhettade homosexfrågan ska analyseras. När de frågorna ska behandlas då räcker det inte med pragmatiska utspel eller prat om nyttoeffekter. För i mötet med de svåra frågorna måste den teologiska insikten och kunskapen fram. Saknas den då är jag rädd för att vi lever farligt.

Fler artiklar från Debatt