17 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Vår tids vision och kallelse färgar pingströrelsens identitet

Håller pingstidentiteten på att tonas ner i svenska pingstförsamlingar? Vad betyder det, om predikanterna inte längre predikar på det gamla sättet om andedop och tungotal eller om Jesu snara återkomst? Håller omvändelsepredikan på att ersättas av ett mer kulturanpassat budskap? Hotar samverkan i ”Pingst – fria församlingar i samverkan” att tysta förkunnelsen om den fria församlingen, ett särmärke för den svenska pingströrelsen? Är det risk att vi går in i samtal med katoliker och andra kristna utan att riktigt veta var vi själva står?De här frågorna har aktualiserats i artiklar publicerade i Nya Dagen den 4 mars. Teol dr Göte Olingdahl och folkhögskoleläraren och teologen Björne Erixon har följt upp Magnus Wahlströms intervjuundersökning med ett antal pingstförkunnare. Samtidigt skriver pastor Hans Jansson om sin oro för den nertonade omvändelseförkunnelsen bland landets väckelsekristna.Själv tror jag att det för vår identitet är allra viktigast att visionen för vår insats i nuet förnyas. Vi måste givetvis vara villiga att pröva alla våra uppfattningar inför Skriften och framför allt söka förstå Guds kallelse till oss  i dag.Pingstväckelsen föddes ur längtan efter en Andens utgjutelse som skulle föra församlingen åter till urkristendomens andeliv. Tungotalets förnyelse var en del av detta andliga skeende. Det blev en vanlig uppfattning bland pingstvännerna att andedop och tungotal hörde samman. Den norske pingstpionjären T B Barratt var mycket övertygad på den punkten. Småningom formulerade han sin ståndpunkt i orden: ”Det kan tänkas att Gud gör undantag från regeln (att andedöpta talar i tungor), men jag vill inte vara det undantaget”. Lewi Pethrus brukade med gillande citera de orden.”Måste man då tala i tungor för att vara andedöpt?” När den frågan ställs, hör den ofta ihop med rädsla. Då tycker jag vår uppgift som pingstvänner borde vara att svara: ”Nej, men man får”. Tungotalet är – det visar Paulus i 1 Kor 14 – en hjälp i bönen. Det nämns i Apostlagärningarna som ett vanligt inslag vid Andens utgjutelse. Också Paulus önskar att alla skulle tala i tungor. Därför kan vi – utan att förneka att andefyllda människor kan ha andra Andens gåvor, även om de inte ännu är tungotalare – frimodigt fortsätta att uppmuntra alla att ta emot denna välsignelse då de söker Andens dop. Låt oss samtidigt vara noga med att bruka tungotalet enligt Bibelns föreskrifter.En viktig betoning är dock att Anden framför allt är given för att vi skall få hjälp att vinna människor för Gud. Världen räddas inte av att vi fastnar i debatt om tungotal och framtidsprofetior utan av att vi blir ivriga vittnen om Jesus som Frälsaren från synd. Där är Hans Janssons påminnelser viktiga.Budskapet om Jesu återkomst har både bland pingstvänner och andra varit en viktig sporre för evangelisation och mission. Hela tiden finns risken för att vi hamnar i spekulativ profetietolkning. Det gjorde missionsmannen Fredrik Fransson i slutet av 1800-talet. Och även pingstvänner har ibland varit för snabba med att fastslå att nu är den eller den profetian i färd med att uppfyllas. Men vi får inte glömma att budskapet om återkomsten alltid måste hållas levande. Det vore också underligt, om vi inte nu såg hur den tilltagande politiska, ekonomiska och teknologiska globaliseringen gör Uppenbarelsebokens profetior om det antikristna världsriket alltmer trovärdiga. Det finns en väckande förkunnelse som behöver upplivas, men för att den inte skall bli ångestskapande behöver den vara starkt förankrad i försoningen: Jesu återkomst är vårt stora hopp.Vad gäller den lokala församlingen, så anser jag inte att en ny samverkansform med namnet ”Fria församlingar i samverkan” skall behöva äventyra dess frihet. Det har varit vår styrka att de fria församlingarna inte har isolerat sig utan hittat många olika sätt att samverka. Det har gjort den svenska pingströrelsen stark. Den nya samverkansformen är knappast någon fara. De lokala församlingarna har ju ett fortsatt ansvar var och en för sitt område och har ett avgörande inflytande över det som görs gemensamt i “pingst”. Framför allt: Låt oss bevara visionen om den av Anden ledda och mångsidigt utrustade församlingen.Vad gäller samtalet mellan katoliker och pingstvänner, är det väl troligt att Willis Säwe, som Göte Olingdahl antyder, skulle ha varit skeptisk emot det. Men naturligtvis bidrog den karismatiska förnyelsen starkt till att det skapades öppningar som Lewi Pethrus under sina sista år gladde sig över. Och på David du Plessis initiativ inleddes det 1972 samtal mellan enskilda pingstvänner och officiellt utsedda katolska företrädare. Det blev till sist sammanlagt fyra samtalsrundor, där allt flera av pingstdeltagarna hade uppbackning av sina egna samfund/rörelser: 1972–1976, 1977–1982, 1985–1989 och 1990–1997. Från dem har fyra utförliga rapporter publicerats av The Secretariat For Promoting Christian Unity/The Pontifical Council For Promoting Christian Unity.Alldeles nyligen har jag läst igenom dem och kan bara konstatera, att det förts ingående samtal, där förvånande många gemensamma uppfattningar om tro och liv redovisas men där man ingalunda döljer skiljelinjerna och konflikterna och religionsfrihetsfrågorna. Jag tycker nog dokumenten visar att ett sådant samtal bidrar till att man berikas på båda hållen och leds till en tydligare egen profil. Jag var själv med som observatör i en dialogvecka i USA 1986 och blev inte avskräckt från fortsatta samtal. Med frimodig identitet, där vi delar våra andliga erfarenheter, blir samtal av denna typ meningsfulla.

Fler artiklar från Debatt