08 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Jag har inte valt att leva ensam

nJag blev riktigt ledsen när jag läste Erika Cyrillus Olssons Signerat 9 april om ensamhet. Enligt den skulle jag som ensamstående leva ett liv "helt fritt, utan ansvar, kompromisser och förväntningar". Trots att hon skriver att ensamheten kan vara en individuell katastrof för många, drar hon alla över en kam.Jag borde inte bli förvånad eftersom jag mött samma attityd i kyrkliga sammanhang tidigare, men jag blir fortfarande lika ledsen eftersom jag inte har valt ensamheten. Många gånger är den deprimerande och trist. Att då höra antydningar om att man är "lite udda" gör inte saken bättre. Det tär på självförtroendet att mötas av den attityd som krönikan uttrycker, att förstå att jag ibland räknas som lite mindre värd och inte alltid vara lika välkommen. Tidigare har jag mött det hos vanliga församlingsmedlemmar men nu kommer det från en pastor.Visst, jag håller med om att jagfixeringen är alldeles för stor i många sammanhang, att en del skiljer sig för lätt. Säkert finns också de som lever ensamma av egoism och bekvämlighet men jag tvivlar på att de är i majoritet. Många gör säkert som jag: försöker att acceptera, är ibland ledsna och ibland lite avundsjuka när vi ser familjer.Det är inte ovanligt att vi söker gemenskap i församlingen men om fler pastorer och präster delar Erika Cyrillus Olsson åsikter, vet jag inte om jag vill det. Ensamheten är tillräckligt jobbig utan att bli generaliserad och omskriven i så fördömande ord. Eva Svar direkt:nOckså i min församling och i de sociala sammanhang jag tillhör finns många ofrivilligt ensamma. Varje person som lider av sin ensamhet är en ensam människa för mycket. Men om dessa handlade inte min text, även om kanske någon formulering ändå ledde tankarna i fel riktning.Det jag menade var att fokusera på frågan varför antalet ensamhushåll ökar. Jag tror att det delvis hänger ihop med att allt fler har vuxit upp i familjer som gått sönder, och därmed inte har goda förebilder att själv försöka hålla ihop familjen som vuxen. Kanske allt färre törs satsa helhjärtat på familjebildning. Men jag tror också att det har att göra med de falska ideal vars genomslagskraft ökar i takt med att singlarna blir fler. I stället för att beskriva ensamheten som den livssmärta den oftast är, så skyler man över den med exempelvis möjligheten att förverkliga sig själv.Den kristna gemenskapen borde vara just en gemenskap, en mötesplats för alla oss trasiga som behöver det helande Gud räcker oss genom varandra. Kanske att du, Eva, delar denna vision med mig? Erika Cyrillus Olsson

Fler artiklar från Debatt