17 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Pingströrelsen underavdelning i trosrörelsen?

I dagarna slår Mission SOS upp portarna för sin bibelskola i samarbete med Märsta pingstförsamling. Enligt hemsidan har man ”status som en officiell missionärsutbildning för svensk pingströrelse”. Detta föranleder vissa frågor.Vem har gett denna ”officiella status”? Var har det beslutet fattats? Och betyder det att Mission SOS syn på mission och den inte så lite framgångsteologiskt färgade undervisning som Amritzer och Gisslesson (två av huvudlärarna) enligt min erfarenhet står för numera är officiell lära också för Pingströrelsen?Att rektorns främsta merit, om jag förstått saken rätt, är studier vid Kenneth Hagins skola i Tulsa, gör ingenting för att försvaga den känslan.Att Johannes Amritzer sedan i sin hemsidas frågespalt jämför skolan med Livets Ords skola och vad jag har sett inte rekommenderar någon annan klassisk, ”vanlig” pingstskola, men däremot rekommenderar både Livets Ords gymnasium och bibelskola, ger samma intryck.Och då han på direkta frågor om JDS-lära och framgångsteologi rycker på axlarna och säger: ”... det kan väl inte göra någon skillnad i ditt kristna liv?” så undrar jag om detta också är ”officiell lära” i svensk pingströrelse?För 20 år sedan överreagerade vi på den då framväxande trosrörelsen, därom är väl de flesta överens. Inte allt var av ondo, och det totala avståndstagandet ledde inte till någon positiv utveckling för någon av rörelserna. Dock fanns det tydliga avsteg från klassisk kristen tro inom ramarna för den så kallade framgångsteologin, avsteg och avarter som många med rätta tog avstånd ifrån, på sunda bibliska, teologiska grunder.20 år senare predikas samma läror av unga, käcka predikanter på våra olika ”officiella” veckor och konferenser, och jag undrar bara vad som hänt? Vad har förändrats? Är framgångsteologin, till exempel läran om rätt till fullkomlig hälsa här och nu, numera pingstdogm?Varför träder pingstvänner upp till Benny Hinns försvar och intygar hans stora ”tjänst” och ”smörjelse”, när inte en enda företrädare för den arrangerande församlingen tycks ha behov av det?Kan det vara så att pingströrelsen, som går bakåt, är rädd att man missat tåget? Att man stirrar sig så blind på medlemsstatistiken att ändamålen får helga medlen, och vad som helst blir gångbart, bara det blir liv och rörelse?Eller är bibelkunskapen och den teologiska kunskapen så grund att man inte ser, inte hör vad som förkunnas av Amritzer med flera?Eller är det så här det ska vara? Är svensk pingströrelse numera en underavdelning inom trosrörelsen, med framgångsteologi och pep-talk som kännetecken?

Fler artiklar från Debatt