03 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kallelse att vara motkultur bland osäkerhet och skam

Svenskarna är ett slitet folk. Trots att vi materiellt sett har det bättre än de flesta andra är det allt fler som blir utbrända och går i väggen. Stressen är utbredd, liksom trasigheten och förvirringen. Dessutom gör det ständiga informationsflödet oss både avtrubbade och trötta. Det verkar som om vi har skapat ett samhälle som förtär sina egna invånare.Men ännu mer tragiskt är det faktum att samma drag går igen också i kyrkan. Sveriges kristenhet är trött. Vi orkar inte längre med de kärleksgärningar vi en gång hade kraft till. Vi har fullt upp med att få våra egna liv att hålla ihop.Det första jag tänker på när jag får frågan om hur Sverige ska bli kristet igen är därför att vi måste bryta denna onda cirkel. Vi måste återvända till trons grunder, som enligt Hebreerbrevet börjar med ”omvändelse från döda gärningar” (Hebr 6:1). Döda gärningar är ju sådana vi gör i egen kraft i stället för i Guds. Det är de gärningar vi gör på grund av omgivningens krav och egna ambitioner.I den mån vi är delaktiga i detta behöver vi därför omvända oss. Vi behöver på nytt låta Gud få kommandot i våra liv och vi behöver säga till honom att ”från och med nu vill jag bara ägna mig åt det du verkligen har kallat mig till – varken mer eller mindre”. Annorlunda uttryckt behöver vi göra upp med vår vilja att vara alla till lags och fylla alla behov. Vi behöver på nytt ta fasta på vår kallelse att vara motkultur. Kanske behöver vi trappa ned från heltid till deltidsjobb, trots att det innebär mindre pengar att röra sig med? Alternativet är ju att vi inte orkar utföra vår del av missionsuppdraget!Om Sverige ska bli kristet igen behöver vi en kristenhet som är obrottsligt lojal mot sin egen Herre. Vi behöver ett gudsfolk som känner sin Frälsare, som är lyhört för hans tilltal och som lyder när han kallar. Men vi behöver också ett gudsfolk som känner sina egna medmänniskor. Först när vi känner både Gud och våra medmänniskor kan vi nämligen träffa rätt i vårt engagemang som kristna. Först då kommer våra ansträngningar att bekräftas med kraft ifrån höjden.De flesta människor som lever i Sverige i dag kan beskrivas som postmoderna narcissister. Bakom dessa ord, som jag tyvärr inte har utrymme att utlägga i detalj, döljer sig en befolkning som intensivt längtar efter kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse. Särskilt de unga upplever sig inkastade i en tillvaro där allting flyter, där varken institutioner eller relationer tycks ha någon längre hållbarhet, och där jakten på Sanningen med stort S har ersatts av en uppgiven relativism.Om vi vill nå dessa människor med evangeliet måste vi börja med att lära känna dem på djupet. Utifrån min egen erfarenhet tror jag att det finns några områden där vi särskilt behöver lägga vår tid och vår kraft som kristna. Låt mig kort säga något om dessa:1. Den postmoderna människan lever i en osäker tillvaro. Ingenting tycks längre vara stabilt, och det är svårt att se sin egen roll i den stora helheten. För många ungdomar blir långsiktighet därför något omöjligt. Trohet är i bästa fall en utopi. Men i denna situation kan kyrkan befria både genom att vara genomreflekterad och tydlig i sitt budskap, och genom att leva ett trovärdigt och helgjutet liv.2. En påtaglig brottning i många nutidsmänniskors liv är rädslan för att inte duga. Den narcissistiska människans livskamp kretsar kring känslan av skam, och skammen banar i sin tur väg både för ensamhet och förkastelsekänslor. För att den trasiga självbilden ska kunna läka behöver kyrkan därför erbjuda varma och öppna miljöer där människor känner sig bekräftade som de är. Den kristna gemenskapen, där vi lever öppet och sårbart för varandra och där både nåd och sanning får råda, svarar mot ett djupt behov i vår samtid. Vågar vi anta utmaningen att bidra till att sådana miljöer skapas?3. I en tid då tillvaron upplevs som allt mer ovänlig, och där brustna relationer snarare är regel än undantag, är det självklart att människor blir trasiga på insidan. Skam, skuld, bitterhet, rädsla, vrede, otukt, ockultism – listan kan göras lång på de saker som binder och förkrymper oss som människor. Om en ny väckelse ska komma till vårt land tror jag därför att vi måste verka för att det helande och den befrielse som erbjuds genom Jesus Kristus blir känt även av våra icke-kristna vänner.På kyrkofadern Origenes tid brukade kyrkan kallas för ”helanderummet”. Tänk om våra församlingar på nytt kunde få rykte om sig att vara just detta! I hela världen är helande till ande, själ och kropp en nyckel för väckelse, och jag tror inte att Sverige är något undantag.4. Sverige har med rätta blivit beskrivet som ”landet lagom”. Jantelagen ligger som en våt filt också över svensk kristenhet. Samtidigt har vi en befolkning som till stor del har tappat sin förundran över livet. Det enda som kan ta oss ut ur detta medelmåttans skruvstäd tror jag är en förvandlad världsbild. En liten finjustering är inte nog – hela våra liv behöver vändas uppochner! Därför väljer kyrkan helt fel strategi när hon i stället för att utmana anpassar sig och flyter med strömmen.Låt oss i stället gå på offensiven! Endast den bibliska världsbilden med Gud och djävul, synd och förlåtelse, himmel och helvete, dom och upprättelse kan ge förändring med bestående resultat.Människor längtar efter glädje och kraft, hopp och tro! Om vi vill se en ny väckelse får vi därför inte tumma på det bibliska budskapet. Vi måste frimodigt stå upp för det radikala alternativet till denna världens ordning, och vi får lära oss att bära omgivningens hån som en ärekrans. Den kyrka som inte böjer sig ens inför martyriet kan på sikt vinna en respekt som ingen människa kan ta ifrån den. Kanske är detta vägen till väckelse också i Sverige?

Fler artiklar från Debatt