Kristna måste våga säga ifrån i Åke Green-fallet

I morgon är det rättegång mot pastor Åke Green igen angående hans predikan om homosexualitet, som hölls i församlingen i Borgholm. Den här gången i Högsta domstolen i Stockholm.I samband med rättegången kommer det på eftermiddagen att anordnas en manifestation på Sergels torg där vi tar ställning för yttrandefrihet, religionsfrihet och demokratins bevarande under fredliga och lugna former.Jag var med under rättegången i Jönköping och hörde då Pastor Åke Green försvara det ansvar han själv upplevt sig ha – och som vi som Guds församling har när det gäller att stå för det Gud har instiftat och stadgat.Alla måste inte följa detta utan får givetvis välja, men rätten att säga vad vi som kristna anser vara rätt eller fel borde vara en självklarhet. Det är ju detta som är själva grundstenen i ett demokratiskt land som Sverige. Den rätten har, vad jag förstår, varit vägröjare för kristna väckelserörelser genom århundraden tillbaka.I dag har vi kommit till en punkt där kristenheten inte längre bär det arvet utan har flytt ifrån sitt ansvar och böjt sig för sekulariseringens urvattning. Vi har blivit en sorts ”kyrka” som inte vågar säga ifrån i någonting, inte ens i saker som så uppenbart går tvärt emot Guds ord. En del kallar detta att vara ”försiktig”. Hur fel kan det bli?Detta gäller framför allt flera kristna ledare och präster som ju frivilligt ställt sig på en plats där man ska representera det som är sant och rättfärdigt. Det gäller även andra auktoriteter i vårt land, i synnerhet inom politiken och media.Det är inte bekvämt och politiskt korrekt att gå emot trender. Att i dag tillskriva svensk väckelsekristendom något gott över huvud taget, verkar vara lika med att begå journalistiskt och politiskt självmord.Ja, man har blivit livrädd för att bli missförstådd och försöker få Guds sanningar att bli accepterade utan omvändelse, utan att riskera att bli förföljd eller hånad och utan att deklarera den fulla sanningen. Detta kan bara misslyckas fatalt.Den radikale fantastiske Jesus frälste mig den 1 november 1970 ut ur rockvärldens egotripp och dekadans. Han gav mig ingen möjlighet att kompromissa utan det fanns bara en väg och det var total kapitulation inför honom, inget annat.Jag åker inte till Sergels torg i morgon, den 9 november, för att jag tycker illa om någon grupp människor eller hatar någon. Tvärtom, jag åker dit därför att jag älskar. Därför att jag älskar vårt land, därför att jag älskar alla människor och mest av allt Gud. När jag gör det då har jag kärlek som kan älska och be även för den som för tillfället inte tycker som jag. Och det är faktiskt inte så svårt!