Roland Sennerstam skriver i Dagen 8 juni: ”Det är i ett pingstperspektiv något ovanligt” med ”en reflekterande person”. Är det verkligen så? Sennerstam tycks anse det.
Mot reflekterande framhåller han: ”Vad som gällt i rörelsen har varit Andens ledning och smörjelse och att i bön och fasta vinna segrar och framgång.”
Ja, och det hoppas jag ivrigt att det fortfarande gör, och att det blir allt angelägnare. Behovet av en radikal landsväckelse är mycket stort. Det är många – både kvinnor och män, fattiga och rika, låg- och högutbildade – medvetna om och reflekterande över.
Om Sennerstam menar att ett sådant medvetande och reflekterande inte finns, är det kränkande. Ja, djupt sårande.
Pingströrelsen fick från början sin vidaste spridning i de lågutbildade folklagren. Den 1929 utkomna boken ”Predikanten och hans utbildning” har i många år i vissa kretsar haft ett djupt tragiskt tillbakahållande inflytande. Men många ur olika grupper har reflekterat över sin situation och sitt behov.
Därför har det tillskapats både kortare och längre utbildningar även för predikanter. Somliga har även sökt sig till utbildningar inom andra rörelsers skolor eller samhällets utbildningsanstalter. Numera har även Pingst egen predikantskola.
Filadelfia i Stockholms kallelse av pastor Niklas Piensoho, som är både rikt andligt utrustad och välutbildad, till pastor och föreståndare är en glädje för pingstfolket i hela landet.