08 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Ingen motsättning mellan gudstro och intellektuell heder

Vetenskapsmännen letar efter en teori som kan förena Newton, Einstein och kvantmekaniken. De kan sluta söka. Den förenande formeln finns och den stavas G-U-D.

Världen skapades klockan
14.30 söndagen den 23 oktober år 4004 f Kr. Det räknade den irländske biskopen James Ussher (1581-1656) ut genom att addera Gamla Testamentets uppgifter om generationsväxlingar sedan Adam och Eva.
En näsvis skeptiker frågade den räknekunnige biskopen vad Gud sysslade med före den 23 oktober klockan 14.30. Jo, sa biskopen, då skapade han helvetet för folk som ställer dumma frågor!
Det är lätt att några hundra år senare bestå biskopen ett överlägset skratt. På 1600-talet var det inte läge för roat förakt. Det är först under 1900-talet som astrofysikerna på ett ungefär har kunnat åldersbestämma universum. Man anser att världen kom till för bortåt 15 miljarder år sedan.
Astronomerna har likt James Ussher räknat sig baklänges till den så kallade nolltiden, fast försedda med bättre fakta än biskopen. Eftersom universum utvidgar sig med en känd hastighet är det bara att titta på klockan och räkna ut hur länge expansionen har pågått.
Det låter enkelt,
men är faktiskt ganska komplicerat. Bland annat krävs att klockan går åt samma håll hela tiden.
Men det är väl självklart? Ingalunda. Den så kallade tidspilen - det vill säga att tiden har en riktning - representerar ett av de djupaste olösta mysterierna i fysiken. Fysikens kända lagar tillåter varje riktning av tiden, framåt och bakåt, men i vår verklighet går tiden bara framåt. Gjorde den inte det skulle ägget vi knäckt i stekpannan kunna bli ”oknäckt” igen. Men det är bara på film som spelas baklänges vi kan se gulan och vitan hoppa tillbaka in i skalet.
För skapelsetroende är
mysteriet lätt löst: Gud ville ha en tidspil. Och att tiden vid skapelsen fick en riktning bör vi vara glada åt. De flesta av oss är tillräckligt förvirrade som det är och skulle knappast finna oss tillrätta om tiden gick baklänges, pensionen drogs in och vi vore tillbaka på jobbet igen.
Det är frustrerande nog att tiden inte är stabil, i ett flygplan som går österut går tiden långsammare än i ett plan västerut. (Den världsberömde fysikern Stephen Hawking avråder från att söka bli yngre på detta sätt. Man tjänar på en långresa bara någon bråkdels sekund och måste dessutom stå ut med flygplansmaten, varnar han).
Nåväl - har astrofysikerna idag något bättre svar till den näsvise frågaren än den irländske biskopen? Vad fanns före The Big Bang, Den Stora Smällen (som för övrigt kanske inte var någon smäll utan en rejäl väsning - somliga forskare talar nu om att universum blåstes upp ungefär som man blåser upp en ballong)? Jo, säger de, före smällen eller väsningen fanns något så outgrundligt att ord egentligen saknas för en beskrivning. Kanske en enda partikel som reagerade med sig själv i en rymd mindre än en atomkärna.
Men var kom då
denna lilla partikel ifrån, det så kallade ”kosmiska ägget”? Ingen vet. Håller man sig till regeln om orsak och verkan kan man lätt dra slutsatsen att en övernaturlig kraft måste ha skapat det stoff som ingick i ägget, skriver forskarna och vetenskapshistorikerna David E Brody och Arnold R Brody (i boken Upptäckterna som förändrade världen, MånPocket 2005): ”Astrofysikerna lämnar gott om utrymme åt ett högre väsen vid universums tillblivelse”.
Så blev det sagt, dem till tröst som ser högre makters spel i världsförloppet. Och till förargelse för dem som anser det logiskt att om man förstår hur konstruktören burit sig åt upphör konstruktören att existera.
Att en levande organism med ursprung ien encellig organism miljarder år bakåt i tiden nu står på två ben och bär en hjärna stor nog att hysa de komplicerade kopplingar som fordras för att tänka och forska och reflektera över sig själv och världen i stort är nästintill ofattbart. Jakob Bronowski ställde frågan (i boken Människans framsteg, 1982) ”hur den sorts människa blev till som jag vördar, fingerfärdig, uppmärksam, tankfull, passionerad, med förmåga att i sinnet manipulera både språkets och matematikens symboler, visionerna av konst och geometri och poesi och vetenskap”.
Ja, hur gick det till? Bibelns svar är att sedan Gud danat henne, likt allt annat levande av jordens stoft, inblåste han sin ande i henne. Så blev hon den enda varelse på jorden som skapar liksom Gud skapar.
De som förnekar
en skapare skyller allt på slumpen.
Då är de emellertid ute på hal is - slumpen existerar nämligen inte i sinnevärlden när man når upp till de höga talens tillfälligheter. Går jag på gatan och får en blomkruka i huvudet kan jag skylla på slumpen men kollar jag alla fall av sådana tillfälligheter i världen syns ett mönster. Antalet hundbitna brevbärare i New York är tämligen konstant år efter år och slumpens skördar kan matematiker förskottsberäkna oavsett fält. Till glädje för innehavare av kasinon.
Att vi människor finns här är resultatet av så många osannolika tillfälligheter att den som vill skylla det på slumpen nog måste ta sig ytterligare en funderare.
Man kan alltså tro
på en skapare. Därav följer inte att man kan - bör - tro på bibelberättelsen om en skapelsevecka. Det gjorde nog inte de som skrev ner berättelsen heller; solen kom ju till först på tredje ”dagen”. Bokstavstron var sannolikt inte uppfunnen då, men väl de poetiska, suggererande framställningssätt som på ett intuitivt vis målade upp en högre sanning: att Gud ville världen och oss. Skapelsedagarna blev långa, Gud har varken klocka eller almanacka kan man förstå, Skriften påstår till och med att dagarnas längd inte har något fäste i Guds sinne. För honom är tusen år som en dag och en dag som tusen år. Själv är han utanför tiden, det förstod för övrigt redan kyrkofäderna.
Åter till det kosmiska ägget och dess gåtfulla stoff. Är det nödvändigtvis något stoff? Sedan Einstein satte sitt likhetstecken mellan energi och materia kan väl en lekman få gissa att ägget innehöll ren energi? Det blir lättare då för en bibelläsare, ty Guds kraft - energeia! - är ett välbekant begrepp i Skriften. Och energi var det eller blev det ju ändå.
Nu letar forskarna
efter en ”storförenande teori”, en som kan förena Newton och Einstein, en teori om allting. Einsteins relativitetsteori bryter samman i stora smällen klagar (ovannämnde) Hawking, den går inte ihop med kvantmekaniken. Nå, det finns ju en storförenande formel! Den stavas G-U-D. Hur många krokvägar måste vetenskapen gå innan den kan förena sitt vetande med religionens tro?
Förnuftet är Guds största skapelsegåva till oss människor. Forskning och vetenskap är vårt tack för gåvan. I religionen blir tacket till lovsång. Den ”storföreningen” känns skön att bära i hjärtat när kreationister och förnekare ävlas. Man kan faktiskt tro på Gud med bevarad intellektuell heder.
Fler artiklar från Debatt