24 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Människors misslyckanden kan bli till lärdom för oss

Tidningen Dagen har lagt ned ett omfattande arbete på att kartlägga församlingen Karismas uppgång och fall. Det har varit en dramatisk och lärorik läsning. För människor som var med i Karisma kan det säkert ha upplevts som smärtsamt att berättelsen har tagits upp en gång till. För alla oss andra som bara har hört om allt på distans har det varit värdefullt med den initierade och grundläggande journalistik som Dagen har presterat. Alla berörda parter har också fått komma till tals vilket har skapat förutsättningar för en nyanserad bild. Vilka lärdomar och slutsatser kan vi dra?

Karismas konkurs och fall är förmodligen den största enskilda motgång som har drabbat Stockholms kristenhet senaste 100 åren. Den går inte att hitta någon motsvarighet till någon så stor församling som har klappat ihop så pass snabbt.
Goda visioner och ambitioner kräver bra administration, ekonomisk hantering och klokt ledarskap, annars kan allt fallera - det är en viktig lärdom. Men det är fel att bara klandra bara några pastorer. En fråga man ställer sig är; var Karismas revisorer höll hus? Vilket ansvar har de? Och församlingsmedlemmarna har också ett ansvar - hur kunde alla församlingsmedlemmar acceptera att man under flera år inte fick några årsredovisningar?

Toppstyrda församlingar kräver apostoliska biskopsstrukturer för att kunna fungera (liknande struktur som till exempel Katolska kyrkan, eller Svenska Kyrkans modell med biskopsstyrning). Med pastorsstyrda församlingar räcker det inte med lokala självständiga församlingar. Vem var Tomas Ardenfors ansvarig inför? Varför fanns det ingen extern ansvarsfull ledare som kunde förmana berörda pastorer och som hade mandat att ha insyn i församlingens ledning och liv? Varför stod inte ledningen till svars för någon?

Den sämsta slutsats alla vi andra kan dra av detta är att vi ska akta oss för kristna entreprenörer och djärva visioner. Svensk kristenhet behöver detta mer än någonsin. Vi behöver djärva experiment och människor som vågar pröva nya vägar när det gäller evangelisation och församlingsbyggande. Tillåter vi ett entreprenörsklimat i svensk kristenhet, vilket jag anser vara nödvändigt, förutsätter det att det också kan bli misslyckanden.
Den stora katastrofen i svensk kristenhet är inte Karismas uppgång och fall. Det är alla församlingar som långsamt har lagts ned och dött ut, minskat dramatiskt i medlemsantal och med kraftigt stigande medelålder. Den dramatiska nedgång som våra äldre frikyrkosamfund framförallt har uppvisat under en följd av år är den stora katastrofen, inte att enstaka djärva experiment går överstyr.

Karisma finns inte mer, men visionerna behöver leva vidare. Kyrkan som aldrig sover, festfyllda gudstjänster, och att hitta nya modeller för kristet socialt ansvar, det är visioner och drömmar som vi andra måste ta tag i och gärna hitta nya vägar för att pröva och förverkliga. Det är den stora utmaningen i kölvattnen efter Karisma. Det måste också finnas förlåtelse och upprättelse och möjligheter att komma tillbaka i tjänst, för de personer som var engagerade i ledningen för Karisma.
Varför ska en framgångsrik församling vara sig själv nog? Talar inte Bibeln om Kristi kropp som alla de troende i en stad? Varför sökte inte Karisma närmare samarbete, råd och kontakt med andra ledare och församlingar i Stockholm? Den närmare kontakten togs ju med Filadelfia först när man stod på ruinens brant.

Varför ska framgångar skapa övermod som leder till att vi inte behöver de andras kristnas gemenskap och stöd? Det är också en fråga man ställer sig som pastorskollega till Karismas ledning under en följd av år?
Har också svårt med den kristna mentalitet som märks i debatten efter Dagens artikelserie, att misslyckanden ska sopas under mattan och tystas ner, och framgångar höjas till skyarna. Bibeln har uppenbarligen inte den inställningen, där analyseras grundligt människors misslyckanden, till lärdom för oss.
Fler artiklar från Debatt