Rättvisa är socialdemokraternas favoritord, och Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud upprepar i Dagen den 8 juli detta mantra.
Men vad är rättvisa? Ja, i socialdemokratisk tappning verkar det vara att alla förändringar är fel, att utfallet efter politiska beslut ska bli så lika som möjligt för alla. Det synsättet bygger på att rättvisan var uppnådd valdagen 2006.
Men vad hände under den socialdemokratiska regeringsperioden? Under åren 1995-2005 ökade inkomstklyftorna med 26 procent och förmögenhetskoncentrationen ökade med 25 procent. Över en miljon människor, om man räknar om till helårstal, levde på sociala ersättningar. Nu sjunker detta antal kraftigt.
Under s-regeringen var dessa höga tal ganska konstanta. När den öppna arbetslösheten sjönk så ökade i stället antalet sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Antalet platser inom äldreomsorgen minskade, trots löften om det motsatta.
Swedbanks ekonomer Cecilia Hermansson och Ylva Yngvesson presenterade nyligen en rapport om fördelningspolitik. Där står det rakt upp och ned: "Under den socialdemokratiska regeringstiden blev de marginaliserade fler."
Kristdemokraternas syn på rättvisa utgår från att människan är unik och att hon ges största möjliga förutsättning för att kunna leva det liv hon vill leva. Rättvisa är att ge människan möjligheter och frihet att göra de val hon önskar.
Rättvisa är framför allt att höja de sämst ställdas livsvillkor, att öppna dörrarna för dem, och ge extra stöd åt dem som behöver mer stöd.
De som lider brist på resurser ska få samhällets stöd och hjälp, det är grunden för vår syn på rättvisa. Så länge standarden för de sämst ställda höjs, och det förs en politik som utgår från att alla ska få möjlighet att styra över sina liv, kan skillnader mellan människors vardag och liv accepteras.
Vissa skillnader är också rimliga. Att den som arbetar får en lön som är något högre än den ersättning hon får när hon är arbetslös är en både rimlig och rättvis princip. Speciellt om den arbetslöse erbjuds stöd och hjälp att så snabbt som möjligt komma tillbaka in på arbetsmarknaden.
Peter Weiderud försöker framställa kristdemokraternas kamp mot det orättfärdiga socialdemokratiska fastighetsskattesystemet som valpopulism. Vi har i så fall lidit av den åkomman sedan 2001. Då lanserade vi förslaget om att avskaffa den statliga fastighetsskatten och ersätta den med en låg kommunal avgift. Vi har inte nått ända fram, men skapat en betydande förutsägbarhet i fastighetsbeskattningen och sänkt avgiften för alla under taket på 6 000 kronor med 25 procent jämfört med hur det socialdemokratiska systemet hade slagit.
Men knappt hann Weiderud skicka iväg sin debattartikel förrän Mona Sahlin i Almedalen i allt väsentligt köpte alliansregeringens nya fastighetsavgift. Vårt "orättvisa fastighetssskattesystem" har nu välsignats av rättvisans självutnämnda överstepräst.
Det är sant att kristdemokraterna ändrat politik när det gäller bensinskatten. Diskussionerna inom partiet, de allt tätare rapporterna om hur akuta klimatproblemen är och de parlamentariska förutsättningarna för att genomföra en halverad moms på alla former av drivmedel, som var vårt förslag, har gjort att vårt riksting beslutat att söka andra vägar för att stödja boende på landsbygd. Trovärdigt? Ja, vi erkänner och redovisar öppet vårt nya ställningstagande och sedan får väljarna bedöma om det är en klok politik.
När det gäller utanförskapet konstaterar jag att 165 000 fler människor fått arbetskamrater och nu kan försörja sig på eget arbete sedan alliansen tog över makten. Nu viker omvärldskonjunkturen och då blir det givetvis tuffare att fortsätta minska arbetslösheten, men regeringen återkommer med fler åtgärder i höstens budget. Finanspolitiska rådet, ett expertorgan som bland annat består av professor Lars Calmfors och förre s-finansministern Erik Åsbrink, skriver i sin rapport att de åtgärder regeringen vidtagit kommer att "varaktigt sänka arbetslösheten". Varför bekämpar Peter Weiderud en sådan politik?
Vi kristdemokrater är självklart inte nöjda med allt som den nuvarande regeringen gör. Vi saknar också en del. Men vi driver på. 80 procent av vårt valmanifest är redan förverkligat eller är på väg att genomföras. Snart kan vi bocka av ytterligare ett vallöfte, nämligen förbättringar för våra sämst ställda pensionärer. Jag noterar också att enprocentsnivån i biståndet ligger fast och det faktiska biståndet, hur man än räknar, ökar med miljardbelopp varje år. Dessutom har biståndets kvalitet satts i fokus så att varje krona gör mer nytta än tidigare.
I valet mellan en alliansregering och en socialdemokratisk regering som svek de arbetslösa, vägrade skapa valfrihet i barnomsorgen och beskattade våra låginkomsttagare hårdast i världen så är valet enkelt.
Debatt