Inför den stundande allhelgonahelgen vill jag ställa frågan: Ska vi tillbe helgonen eller helgas av Anden?
När Artur Sundstedt i sina fem band om "Pingstväckelsen" ska teckna de historiska rötterna till denna rörelses internationella genombrott, börjar han med den metodistiska helgelserörelsen, som han ser som en banerförare för andeutgjutelsen.
Längtan efter helighet och renhet fanns inte bara i början. Den var under många år en drivande kraft bakom den senare hårt kritiserade församlingstukten. Den senare har dock fått en upprättelse genom att de båda sociologerna Wayne och Meeks i sitt stora arbete "The First Urban Christians", om de kristnas bevarade helighet i den romerska stadsmiljön, på nytt upptäckt den roll församlingstukten hade, nu som en social gränsetik. De talar om tre möjligheter för den kristna rörelsens möte med hedendomen i de romerska stadsstaterna:
1) Att i sin iver missionera och påverka det omgivande samhället men i stället själva bli påverkade så att man förlorade heligheten.
2) För att undvika detta fly den sociala samhällsgemenskapen och likt Qumransamfundet isolera sig i öknen.
3) Urkristendomen valde ingen av dessa vägar, utan var kvar i full social gemenskap med sin hedniska omgivning. Genom att iaktta denna sociala gränsetik bevarade de sin helighet och påverkade sin omgivning. I Första Petrusbrevet 1:2 betecknas de kristna som "parepidimois" främlingar, pilgrimer utan medborgarskap, och på väg mot ett bättre land.
Deras annorlunda liv väckte reaktioner hos omgivningen. "Därför blir de förvånade när ni inte längre vill följa dem i deras omåttliga lastbarhet och då hånar de er" (Första Petrusbrevet 4:4). Kraften till detta annorlunda liv redovisas redan i brevets inledning (Första Petrusbrevet 1:2). De hade fått sin sedliga kraft genom en hela tiden pågående process av helgelse, ledd just av Anden.
I stället för att denna allhelgonahelg böja knä för några helgon för att få del av deras sedliga överskottsförtjänster så inbjuds hela kristenheten att genom Anden förvandlas och helgas till ett fullkomligt och rent liv utlovat sedan årtusenden (Hesekiel 36:27).
