Nils-Olof Nilsson skrev den 25 mars om bibelkritiken som har flyttat in på predikantseminarierna.
Frågor omkring "bibelkritik" och "liberalteologi","vetenskaplighet" har aktualiserats i denna tidning.
Även om begreppet tolkning inte nämnts, kan det vara bra att börja där.
Vad är tolkning? Ingen människa klarar att "..förstå genom att bara läsa som det står". Den Romerska kyrkan läser Bibeln utifrån traditionen och hur man förhåller sig till kyrkan och påven. Lutheranen läser utifrån läran om rättfärdiggörelse av tro medan väckelsens folk läser ofta utifrån sin egen erfarenhet, omvändelsen och Andens verk; utifrån en pietistisk tradition. Alla tolkar och är mer eller mindre offer för sin förförståelse. Ingen läsare är objektiv vid läsandet av texten.
Vad är bibelkritik? Fram till reformationen läste man ofta texterna som om de vore historielösa. Att allegorisera, alltså att finna en eller flera nivåers betydelser i texten, var vanligt fram till Luther. Luther gjorde upp med allegoriseringen som tolkningsmetod, och kämpade mot kyrkans företrädesrätt som uttolkare. Metoden var att förstå texten i dess eget sammanhang. Inget annat kunde sägas vara Guds Ord. I Bibeln beskrivs både Kristus och djävulen som lejon. Poängen är att förstå ordet lejon utifrån vad Petrus respektive Johannes lägger i ordet i just sina textsammanhang. Reformatorerna betonade en kontextuell läsning.
Den klassiska humanismen ledde till en ökad förståelse för litteraturen, vilket ledde till ett intresse för litteraturens genrer samt de bibliska språken. En psalm skulle inte tolkas som en historisk bok, ett Paulusbrev skulle inte förstås utifrån profetians genre. Dessutom blev det viktigt att undersöka texternas ursprung för att dra slutsatser om vilka som kunde ses som mest trovärdiga. För att inte nämna frågan om kanon. Textkritiken hade sett dagens ljus. Själv bejakar jag som lärare dessa redskap och studenterna använder dem.
Det som dock bibelkritiken förde med sig, på 1700- och 1800-talen, var en frigörelse från konfessionalismen, det vill säga kyrkans förutfattade mening om Guds existens, i bemärkelsen att tolkaren skulle "befrias" från kyrkans snäva världsbild, eller att tro sig på förhand veta vad sanning är.
Vad är vetenskaplighet? Vetenskapliga upptäckter hade avslöjat kyrkans konservatism gentemot nya forskningsrön. Nu skulle man tolka Bibeln på ett objektivt, vetenskapligt sätt. Vad hände? Bibeln påtvingades en inomvärldslig tvångströja, liberal teologi, och den blev inte föremål för det den utgav sig vara, nämligen en bok som uppfattades som Guds uppenbarade Ord. Övernaturliga företeelser förklarades ha orsaker i Ordets mänskliga "sida"; man lärde att kyrkan hade konstruerat legender och mytbildningar; historisk-kritisk metod. Detta var bibelkritikens negativa sida. (De senaste decennierna har en rad nya frågeställningar sett dagens ljus som vi inte har plats för här och nu). Men en del av den positiva sidan har jag velat visa på i det här inlägget.
Hur tänker pastorsutbildningen inför framtiden? Kan den arbeta vetenskapligt med bibelkritik med tanke på kyrkans kamp för den egna kristna, konfessionella integriteten? Pastorsutbildningens väg framåt är inte att återgå till en "bibelinstitutsmiljö", det vill säga den tid då man inte ställde frågorna utan bara lyssnade till svaren. Pastorsutbildningen kan fortfarande vara vetenskaplig, vad gäller vetenskaplig metod, historisk och litterär kritik; men hur skall dialogen se ut? Kan utbildningen samtidigt tolka Bibeln utifrån en kyrklig, det vill säga konfessionell kontext?
Det sämsta scenariot skulle vara om en pastorutbildning använder sig av vetenskaplig metod, parat med vetenskaplighetens förförståelse att uppenbarelse inte är något att beakta vid tolkningen av bibeltexten och om utbildningen i dag skulle släppa taget som tolkande kristen gemenskap med en Kristustro.
I stället kan en pastorsutbildning utrusta sina studenter, med dess vetenskapliga redskap, till att bli framtidens ledare i en kyrka som grundar sin förberedelse, dialog och förkunnelse på Bibelns uppenbarade Ord om Kristus.
