17 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kan avundsjuka och giriga vara medlemmar i församlingen?


Evangeliska frikyrkans församling Saron i Göteborg sticker ut hakan och välkomnar människor som lever i homosexuella förhållanden som medlemmar. Enligt Dagen 17 april öppnas inte ledarskapet för dem som lever i homosexuella förhållanden och de välsignar i sina ceremonier endast äktenskap mellan en man och en kvinna. I sin lära och undervisning vill de förkunna äktenskapet mellan man och kvinna som enda samlevnadsformen instiftat av Gud. En obiblisk väg menar vissa pastorer.

Är det då inte lika obibliskt att vi skulle ha någon i vår församling som blir arg på sin broder? Enligt Jesus i Matt 5:22 undgår man inte domen att brinna i Gehenna. Eller hur är det med en människa som drivs av girighet? Enligt Kol 3:5-6 följer Guds vrede på detta. Eller en människa som ger uttryck för avundsjuka, grälsjuka och kiv? Enligt Gal 5:20-21 ska sådana inte ärva Guds rike.

Åtminstone jag inser, att jag ibland gör mig skyldig till ovanstående synder, trots att jag vill älska Jesus av hela mitt hjärta och hatar synden som jag ser är verksam i mitt sinne. Genom denna ofullkomlighet är jag alltså dömd att stå utanför Guds rike. Det bibliska vore väl då att jag inte heller får vara medlem i en församling?


Under en lång tid har jag varit totalt omedveten om hur jag försökte vara till lags och söka bekräftelse från andra. Jag har sökt min egen ära och inte Guds. När denna synd uppenbarats för mig har jag upprepande gånger tagit detta till korset och bett Gud att befria mig från detta slaveri genom kraften i frälsningen. Kristi kropp för min själviskhet utgiven. Kristi blod för min avundsjuka utgjutet.

Genom undervisning i församlingen, genom gemenskapen med andra som vill följa Jesus, genom att jag får ta emot nattvarden i församlingen, förstår jag att jag behöver omvända mig och ta emot förlåtelse. Ännu har jag inte insett alla felaktiga tankebyggnader (synder) jag drivs av, men genom Guds nåd hoppas jag att han uppenbarar det för mig och att hans kraft kan befria mig från detta, så att jag som Paulus säger "blir helt uppfylld av Kristus".


Som församling har vi det svåra uppdraget att kalla syndare och göra lärjungar, där målsättningen är att vara fullkomliga liksom vår far i himlen är fullkomlig. Tyvärr tar detta ett helt liv, och inte ens det räcker. Vi ska predika fullkomlighet samtidigt som inte en enda av oss lever upp till detta i egen kraft. Vi ska som Jesus vara radikala utan att hamna i något av dikena lagiskhet eller ljumhet. Vi ska predika ett glädjens budskap för de ödmjuka, förbinda dem som har ett förkrossat hjärta och ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna. När vi försöker göra detta finns ingen annan framkomlig väg än att älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta, vår själ, kraft och förstånd och vår nästa som oss själva.

Sanningen i den välkända sången bör då vara församlingens signum. "Det enda jag vet, det är att nåden räcker, all min skam, min skuld, min synd den täcker." Är det inte dags att fler församlingar ger sig ut på den väg som av vissa kallas hal is och obiblisk, där första steget i vandringen mot fullkomlighet inte är för stort?

Fler artiklar från Debatt