I sitt debattsvar den 1 augusti skriver Martin Hallebo om hur vi inte bör "kvotera in" folk som upplever mirakler i ledarskap. Han pekar på att 1 Tim 3:2 och Tit 1:7 "bara" nämner karaktär i beskrivningen av en god ledare, inte under och tecken. Och karaktär är superviktigt förstås, men vi behöver fråga oss vad Paulus behöver betona och vad han tar för givet (han nämner inte att de ska tro på Jesus, till exempel).
Därutöver måste vi inse att båda dessa bibelställen talar om lokala församlingsledare, som bara var en av många nytestamentliga tjänster. Aposteln var överordnad församlingsledarna och undervisade hela Kristi kropp om hur man lever ett Kristuslikt liv. Och vad kännetecknade apostelns tjänst? Tecken och under (2 Kor 12:12). Det är denna mångfald av tjänster jag vill ska upprättas.
Den nytestamentliga kyrkan bestod (bland annat) av apostlar, profeter, lärare, undergörare, helare, tjänare, administratörer och tungomålstalare (1 Kor 12:28). Dagens kyrka består av pastor, pastor, ungdomspastor, vikarierande pastor, lovsångsledare, söndagsskolelärare och killen som sköter ljudet.
Min poäng är att vi redan har kvoterat bort många undergörare från deras bibliska position och att det inte är mer än rätt att vi låter dem återfå deras rätta, bibliska plats. Naturligtvis ska vi inte tvinga in någon i en position han eller hon inte vill vara i, men många av undergörarna och evangelisterna vill inget hellre än att dela sina erfarenheter. Problemet är att vi i det här landet ofta förknippar Guds kallelse med en kandidatexamen i stället för att kolla på vad Gud faktiskt gör i människors liv. När Gud gör mirakler genom människor så att de leder många till tro behöver vi inte fundera så mycket på om de är kallade till detta – annars skulle ju Gud inte använda dem på det sättet!
Men är det verkligen Gud som använder dem? Martin Hallebo misstänker att flera av dem är falska profeter som gör falska mirakler, och han menar att det är svårt att urskilja mellan det sanna och det falska. Han har egentligen bara ett exegetiskt argument för detta: urskiljning är en Andens nådegåva (1 Kor 12:10) och eftersom Anden måste hjälpa oss så är det komplicerat. Verkligen? Barmhärtighet och givande är också nådegåvor (Rom 12:8), men är det av den anledningen så svårt att lista ut hur sådant går till?
När vi talar om urskiljning mellan andar och falska mirakler finns bara två alternativ: Guds och demoners mirakler. Men är det rimligt att anta att mina vänner som älskar Jesus och har fört många till tro på Honom egentligen är satanister? Nej, sanna falska profeter är annorlunda. Det finns kyrkor i södra Afrika som uttalar ockulta förbannelser på folk de ogillar, det finns pastorer i Nepal som predikar reinkarnation och polyteism, det finns präster i det här landet som predikar new age och praktiserar reiki-healing. Människor som bekänner Jesus som den ende Guden och har Andens frukt kan omöjligen tillhöra den här gruppen, eftersom ett dåligt träd inte kan bära bra frukt (Matt 7:17).
Jag förvånas över att Martin Hallebo bagatelliserar detta: "Det är mer komplex än att tro att bara för att någon säger 'herre, herre' om Jesus och dessutom är en hygglig person så kan vi vara trygga i att den personen leder människor rätt." Att bekänna Jesus är mer än en titel, det är att tala sanningen om Honom. Andens frukt är mer än att vara schysst, det är att ha god karaktär. Och att tala sanning och ha god karaktär är ju precis det som Martin i sin artikel menar ska känneteckna en god ledare.