Nyheten om att Ulf Ekman har blivit katolik har orsakat en debatt om kyrkans sanna natur. Det verkar som att många utgår från att det är de historiska kyrkorna som står för den historiska kontinuiteten med urkyrkan. Frikyrkorna betraktas som en historisk parentes. De katolska och ortodoxa kyrkorna med sina rika traditioner attraherar många. Peter Halldorf är en av dem som vill leda frikyrkofolket i den riktningen och det lyser igenom i hans artikel om en evangelisk katolicitet (Dagen 19/3). Jag vill här peka på en frikyrklig teologi om församlingen och en alternativ syn på kyrkans historia.
Peter Halldorf skriver i sin artikel att den svenska frikyrklighetens förgrundsgestalter inte hade för avsikt att bilda nya kyrkor, utan bara ville förnya den Svenska kyrkan. Det stämmer inte alls. Den svenska frikyrkans pionjärer var baptister och de hade en helt annan vision.
Deras vision var inte att förnya den institutionella kyrkan, utan att återupprätta den nytestamentliga församlingen. De menade att allt som är nödvändigt för att bygga församlingar finns i Bibeln och att de historiska kyrkorna hade lämnat Nya testamentets enkla församlingsordning och infört praktiker och traditioner som stod i strid med Skriften.
Speciellt kritiska var de till statskyrkosystemet och folkkyrkotanken, det vill säga att kyrkan stod i förbund med staten och att hela folket räknades som medlemmar. Det var övertygelsen om den fria församlingen som bar baptistpionjärer som F O Nilsson och Anders Wiberg. De ville grunda församlingar som var fria från staten och där medlemskapet var frivilligt och grundat på en personlig tro. De hade en teologisk övertygelse om församlingens väsen och den hade de fått från Bibeln och från den frikyrkliga traditionen. När frikyrkorörelsen kom till Sverige i mitten på 1800-talet var den nämligen ingen nyhet.
Halldorf skriver mycket riktigt att Martin Luther inte hade för avsikt att bryta med den Katolska kyrkan när han startade reformationen, men 1500-talets reformation var mer än Luther. Reformationens tredje gren var en frikyrkorörelse som blev föregångare till senare tiders baptister och andra frikyrkor. De tillämpade reformationens motto ”Skriften allena” även på kyrkosynen.
De lämnade katolska och protestantiska folkkyrkor och grundade fria församlingar där medlemskapet grundade sig på personlig tro och överlåtelse. Den frikyrkliga församlingssynen beskrevs på ett tydligt och genomtänkt sätt av förgrundsgestalter som Balthasar Hubmaier, Menno Simons och Pilgram Marpeck. Anabaptisterna på 1500-talet formulerade den bibliska grunden för den fria församlingen.
Men den fria församlingen är äldre än så. Under hela perioden från det att kristendomen blev statsreligion i Romarriket till reformationen på 1500-talet fanns det underjordiska rörelser som förföljdes av den stora kyrkan med motiveringen att de var villolärare. Uppsalaprofessorn Gunnar Westins banbrytande bok "Den kristna friförsamlingen genom tiderna" berättar om dessa rörelser. Vi vet inte så mycket om dem eftersom deras egna skrifter förstördes och förföljarnas uppgifter om dem är mycket nedsättande och inte särskilt pålitliga.
I boken ”The pilgrim church” från 1930 visar E H Broadbent att det finns mycket som talar för att flera av dessa rörelser var evangeliska frikyrkorörelser.
I dag är det många som attraheras av de historiska kyrkorna, men arvet från dem är inte enbart gott. Den institutionella kyrkan var en maktkyrka som gick i allians med staten, gjorde kristen tro till ett tvång och förföljde och avrättade oliktänkande. Maktkyrkans förföljelser av frikyrkorörelser genom historien är fasansfull läsning.
De frikyrkliga väckelserörelsernas förgrundsgestalter är mer än kyrkans profeter. De är representanter för ett annat sätt att se på vad det är att vara kyrka och därför lämnade de den institutionella kyrkan för att grunda fria församlingar. Jag menar att det inte var ett misstag, utan en historisk nödvändighet. Inte heller är det ett hot mot kyrkans enhet, eftersom enheten inte är grundad i en gemensam organisation utan i en gemensam tro. Alla sanna kristna tillhör den enda, heliga, universella och apostoliska kyrkan.
Den fria församlingen är ett teologiskt alternativ. Den erbjuder ett annat sätt att se på kyrkans historia och en alternativ vision av vad kyrkan är i dag. Det är min övertygelse att det är den fria församlingen och inte den Katolska kyrkan som står för kontinuiteten med urkyrkan. Därför är den fria församlingen ingen historisk parentes.
Jonas Melin, pastor och bibellärare
