21 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kyrkan behövs även i koskiten

Glöm inte bort de mindre orterna och vikten av levande och relevanta församlingar även där. Det skriver Patrik Olofsson.

"Jag har köpt huset i Sävsjö nu", sa jag i telefon till Bengt Wedemalm, en vän och förebild i pionjärarbete och mission. "Har du tänkt på en sak, Patrik?", svarade han. "Har du tänkt på att det är oerhört många människor som inte bor i Sävsjö?"

Vi skrattade båda två, och jag kunde inte annat än hålla med. För det är sant, det är oerhört många som inte bor där. Vi finns dock fortfarande kvar där, även om vi nu för tiden främst jobbar i Vetlanda. Och ska man vara ärlig så är det många som inte bor i Vetlanda heller.

I dag är det storstäder som är grejen, inte minst i konferenser om församlingsplantering: ”Alla flyttar till storstäder nu, det är där det händer. Omkring 30 000 flyttar till Stockholm varje år, det är just där vi måste satsa.” Det har inte alltid varit enkelt att sitta där och höra det, ibland med en känsla av att vara på fel plats trots att hjärtat slår för området jag finns i. Tanken har slagit mig: Skit också, jag bor i en minde stad!

Även om jag håller med om att vi bör satsa på storstäderna så vill jag ropa ut att det finns människor i de mindre städerna också! Nylig statistik säger att 5 917 273 människor inte bor i någon av de tjugo största tätorterna. Även de behöver höra om Jesus och hans kärlek, även de förtjänar en relevant och levande församling. Vi får inte glömma att uppmuntra och utrusta alla som satsar även där, på de mindre orterna.

Nu för tiden har vi tack och lov ett klimat som säger att det är okej att plantera nya församlingar, det är snarast en ”trend” i dag. Baksidan är att jag anar – förlåt min otro – att en del planteringar kommer att gå trögt med åren. Hur kommer dessa församlingsplanterare i så fall att känna sig när de efter fyra, fem år får frågor om hur de mår och hur många de är i församlingen nu? Låt oss värna om ett klimat som ger styrka, kärlek och hjälp till alla som efter några år kör fast och upplever trötthet.

Under de år som vi har arbetat i Vetlanda för att vår kyrka ska vara en levande och relevant gemenskap har vi den hårda vägen fått lära oss några saker. Låt mig dela med mig av dem. Min förhoppning är att det ska uppmuntra dig som arbetar på en mindre ort och uppmuntra andra att våga satsa där.

Här är tre lärdomar från mitt håll.

1. Välsigna dem som flyttar. Häromåret döpte vi 14 personer, mestadels icke kyrkvana. Fantastiskt. Samtidigt flyttade det ut ungefär lika många det året, främst ungdomar på väg till studier, bibelskolor. Tillväxt på ett sätt, och samtidigt inte. Inga nya stolar behövde köpas in, inget extra möte startas. Vi bör inse att det är så här, mer eller mindre.

Som församling på liten ort får man vara med och plantera, sända ut och leva med det. I praktiken innebär det att man gång på gång under en femårsperiod får se ungdomar växa upp, bli brinnande, utveckla gåvor som exempelvis musiker, bli bärare av visionen. Och just där, när det känns som allra bäst – då flyttar de. Istället för att vilja strypa dem kan man välja att låta dem flytta i glädje. Det är ett val som ledare.

2. Låt det lukta koskit. Häng inte upp allt på en stor produktion kring en eller två personer. Man kan både billigt och enkelt hålla en bra klass på gudstjänster. Kom ihåg; förutom Guds egen närvaro (som är viktigast) så är det äkthet och sann kärlek som i slutändan berör människor mest. Inte produktioner. Jag brukar säga att vi som kyrka ska ha excellens, men det måste även lukta lite koskit. Vi finns trots allt på vischan. Skulle vi försöka ha en "Hillsong-produktion" (som jag älskar) så skulle det bara bli plastigt och fånigt. Det äkta och familjära kan bli er största styrka som kyrka. Prioritera det.

Låt oss inse att möten inte alltid är grejen och att ljudanläggningen inte är huvudverktyget. Ditt hjärta och en ärlig enkel stil tillsammans med Guds nåd är hemligheten. Utifrån kan det bli levande gudstjänster, men om de är målet så garanterar jag frustration. En församling som växer är inte en kyrka som växer i antal utan en plats där människor växer.

3. Var trofast och trygg. Jag vill vara trofast den talent Gud gett mig. Jag vill att det ska vara viktigare än mina många instagrambilder. När dammet lagt sig och servarna slutat funka så är det trofastheten till min frälsare som betyder något. Inte sant?

Att jämföra sig med andra och vara osäker och söka bekräftelse i siffror är som ett dike. När jag kasar ner där i diket (det händer då och då) så har jag märkt att det är gott om folk därnere. Vad ska man göra när man hamnar där? Bra fråga. Enkelt svar: Man ska gå upp på vägen igen. I en mindre stad som ledare för en mindre församling kan man lätt bli stressad och längta bort.

Låt oss hjälpa varandra och uppmuntra att göra det vi är kallade till: Måla Kristus för världen.

Patrik Olofsson, pastor Hope Vetlanda (pingst)

Fler artiklar från Debatt