Gång efter annan upprepas påståendet att Svenska kyrkan är en katolsk kyrka, att katoliciteten är ett för henne utmärkande drag och att man därför också kan vara katolik i Svenska kyrkan likväl som i den Katolska kyrkan.
Poängen, som har sina rötter redan i reformationstiden, gjordes under 1900-talet från olika kyrkopolitiska läger i Svenska kyrkan, bland annat från ärkebiskop Nathan Söderblom och från olika högkyrkliga företrädare. Den verkar nu också ha vunnit en viss vidare spridning i Svenska kyrkan, ja, även i vissa andra kyrkor och samfund. Senast har poängen gjorts här på Dagens debattsidor.
Det tycks dock som att denna poäng, som i grunden är just en kyrkopolitisk poäng, bygger på en tvetydighet. Naturligtvis bekänner man i Svenska kyrkan, liksom i alla kyrkor och samfund där den apostoliska eller den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen används, att man är en del av en enda, helig, katolsk/allmännelig (och apostolisk) kyrka. Alla kristna som är medlemmar i kyrkor och samfund som har anammat någon av dessa trosbekännelser gör alltså, i någon mening, anspråk på att vara katoliker.
Men på liknande sätt kan alla kristna också göra anspråk på att vara ortodoxa, i betydelsen att man har rätt lära (eller lovsång). Man är också evangeliska, eftersom Bibeln och det glada budskapet är grundläggande för den kristna läran och livet.
Man måste här dock skilja mellan en egenskap, å ena sidan, och ett egennamn, å den andra. Som egenskap gör förstås alla kyrkor och samfund anspråk på att vara såväl katolska/allmänneliga som ortodoxa och evangeliska, även om det också ligger i sakens natur att man förstår dessa egenskaper på olika sätt.
Men det är inte detta man syftar på när man exempelvis skiljer mellan evangeliska kristna och katolska kristna. Här används beteckningarna i anslutning till kyrkornas eller kyrkofamiljernas egennamn eller beteckningar, såsom ”Katolska kyrkan” eller ”Evangeliska kyrkofamiljen”. Det är helt enkelt de namn som utvecklats för olika kristna denominationer eller inriktningar genom historien. De kan sedan ha en större eller mindre koppling till något utmärkande drag eller egenskap denna inriktning anses ha. Hur namnet tillkommer är dock sekundärt i detta sammanhang.
Om man inte håller med om denna beskrivning kan man fråga sig: Varför gör inte svenskkyrkliga anspråk på att kalla sig ortodoxa? Menar man inte att man har en rätt lära? Det är naturligtvis så att man hänvisar till och hävdar det katolska (egenskap) för att göra en kyrkopolitisk poäng gentemot de katolska (egennamn) kristna eller internt i det egna sammanhanget. Man använder "katolsk" som en egenskap, men lånar den tyngd och de konnotationer ordet har som egennamn.
Vilka är då katoliker, om man utgår från beteckningen såsom egennamn? Den enklaste definitionen är att det är en medlem i en kyrka som leds av en biskop som står i gemenskap med biskopen i Rom. Beteckningen romerska katoliker på alla dessa är direkt felaktig, då en romersk katolik är en medlem i den delkyrka eller de delkyrkor som har latinsk rit. Det finns dock ett tjugotal andra riter inom den Katolska kyrkan, och därmed fler katoliker än romerska katoliker.
Det står naturligtvis var och en fritt att kalla sig katolik. Eller ortodox. Eller evangelisk. Men som i alla sammanhang är det en fördel att reda ut begreppen så att man säger vad man menar, och därmed verkligen menar vad man säger.
Erik Åkerlund
