Den 9 april publicerades en debattartikel i Dagen som gett upphov till en uppsjö av medial uppmärksamhet. En artikel som 22 pingstpastorer från olika delar av landet undertecknat. En artikel i vilken de fördömer vad de benämner som "praktiserande homosexualitet". Med andra fördömelse av individer som klivit ut ur sin garderob, står upp för den de är, och i väldigt många fall börjat leva ett liv de aldrig trott de skulle få leva.
Jag är en av de individer som efter många år av kamp, och många år av böner om att Gud ska göra mig hetero, klivit ur min garderob och börjat leva. Den kampen jag förde, en kamp mot mig själv, ledde till ett planerat självmord – som tack och lov stoppades av människor som berättade för mig att jag duger som jag är. Människor som berättade för mig att det inte är ett problem att vara öppet homosexuell och kristen. Genom vad jag fick höra från dessa människor upplevde jag ett bönesvar jag väntat på i många år. Inte det bönesvar jag väntat mig, jag blev inte hetero, men ett omfamnande av Guds kärlek för den jag är. Jag älskar Jesus med hela mitt allt, något som enligt pastorerna inte verkar vara något värt och omöjligt eftersom jag nu är "praktiserande homosexuell". Skulle jag då vara någon form av självmotsägelse, en oxymoron, eftersom jag är både homosexuell och kristen? Nej, något är konstigt med en tro som är så enkelspårig. Det måste finnas tid för eftertanke och en möjlighet att vara kritisk, hur ska ens tro annars kunna fördjupas?
Jag vill genom detta även adressera det i texten felaktiga påståendet om att det här skulle röra sig om revisionism, för det är inte vad det här handlar om. Det handlar inte om att vända och vrida på bibelord till sin egen fördel. Det handlar om att se bibeltexter i sin originalkontext, med allt vad det innebär. Det handlar om att se bibeltexter i ljuset av hur samhället såg ut på den tiden, hur familjehierarkin såg ut, utifrån kultur, sociala och strukturella problem som fanns och mycket annat. Vi kan inte säga att exempelvis Paulus i sina brev inte skrev utifrån vad han själv såg för problem i de församlingar och samhällen där han vistades, alltså måste vi se till den kontext i vilken texten är skriven för att förstå vad det är han menar. Detta istället för att ta varje ord han skriver för uppenbar sanning. Jag tror absolut att Gud har influerat Bibelns författare att skriva, men vi kan inte gå ifrån det faktum att det är skrivet av människor med egen vilja och egen uppfattning om vad som skedde i deras omgivning.
Att tolka Bibeln så bokstavligt, att ta varje enskilt ord för sanning, att plocka ut enskilda bibelord för att fördöma, rimmar väldigt fel med bibelns helhetsbudskap. Bibeln ger ett budskap om Guds oändliga kärlek för oss och uppmanar oss till att älska varandra som vi älskar oss själva. Jag kan inte förstå hur det går ihop sig att fördöma kärlek och någons rätt att älska utifrån en teologisk ståndpunkt som inte går i linje med Bibelns helhetsbudskap. Om jag ska vara ärlig, så gör det mig rent ut sagt mörkrädd.
Joel Kunto, socionomstudent vid Örebro Universitet