Vår bästa hjälp vore att avlasta närområdet

"Jag såg allt – gasbomberna, bomberna som släpptes från flygplanen, jag såg döda människor på gatorna och människor som stal från de döda. Jag stod inte ut längre, efter att min man kidnappats, lämnade jag hemmet direkt."

Orden tillhör Fatima, en av de syriska flyktingar jag mötte när jag i månadsskiftet juni/juli besökte Libanon och de otaliga syriska flyktinglägren i Bekaadalen. En kväll i Syrien när de skulle äta middag gick Fatimas man ut för att köpa bröd. Han kom aldrig tillbaka. Senare fick Fatima veta att han blivit kidnappad.

Ensam med fyra små barn, i ett land härjat av krig, tog Fatima beslutet att fly med barnen över bergen till Libanon, det land som tagit emot över 1,1 miljoner syriska flyktingar. 1,1 miljoner registrerade flyktingar vill säga, enligt libanesiska myndigheter är det troligtvis närmare 2 miljoner.

Jag tänker på Fatima och hennes barn när jag läser Gunilla Gomérs redogörelse för hur hon som kristen sverigedemokrat ser på sina medmänniskor (Dagen 1/9). På sin ”nästa” som i det här fallet heter Fatima.

"En ansvarsfull flyktingpolitik innebär att ännu fler människor hjälps på plats, i deras närområde" säger Gunilla Gomér. Det är givetvis bra, vi ska hjälpa till på plats och det var också därför jag, för PMU:s räkning, reste till Libanon för två månader sedan. Problemet är bara att Libanon (ett av de "rika arabländer" som Gomér pratar om?) redan tagit emot drygt 1 miljon flyktingar. Då pratar vi alltså om ett land med 4 miljoner invånare som till ytan är lika stort som Skåne och som alltså har tagit emot över 1 miljon flyktingar.

Under våra dagar i landet mötte vi borgmästaren för staden Bar Elias. Före kriget hade Bar Elias 50 000 invånare var­av 5 000 var palestinska flyktingar. Fem år senare har Bar Elias tagit emot 70 000 flyktingar, det vill säga nästan 150 procent fler flyktingar än egna invånarantalet.

Vill du, Gunilla Gomér, hjälpa till på plats? Kanon, då vill jag, på inrådan av Bar Elias borgmästare, tipsa om att det bästa vi kan göra är att avlasta Libanons börda genom att öppna våra gränser för dessa medmänniskor.

Enligt Gunilla Gomér bör jag frukta att bli gammal i framtidens Sverige. Det gör jag inte. Däremot fruktar jag, om man nu måste hänvisa till sin tro för att propagera för medmänsklighet, den dagen då jag till sist står inför min Herre och han frågar: ”Vad gjorde du när dina bröder och systrar plågades i Syrien? Vad gjorde du när mina barn drunknade i Medelhavet?”

Måtte inte mitt svar på den frågan vara: ”Men Herre, inte ens Jesus räddade ju alla”.

Jonathan Ulenius, insamlingskoordinator för PMU