Går förtroendekrisen om Berget att lösa?

Uppgifterna om att flera medlemmar av den Heliga Treenighetens kommunitet på Berget i Rättvik ska bli katoliker har vållat mycket smärta och sorg liksom besvikelse och vrede. Jag förstår detta till fullo och respekterar att många känner det på detta sätt. Samtidigt är jag ledsen och beklagar att jag själv till stor del är skuld till detta, eftersom jag inte i förväg upplyst ledningen i Svenska kyrkan om vad som var i görningen.

Jag förstår att det för många tycks bekräfta bilden av oss katoliker som hemlighetsmakare och intriganta personer med dubbel agenda. Detta har lett till en svår förtroendekris, som jag är beredd att ta ansvar för, men också vill försöka bidra till att lösa. Huvudsaken är att man hittar en väg vidare till en sann och mer fördjupad enhet i Kristus mellan oss kristna i Sverige.

Som katoliker får vi vara mer aktsamma och försöka undvika allt som kan tydas som triumfalism och nedvärderande av andra kristna kyrkor och samfund. Vi måste gå vidare på enhetens väg och ta avstånd från allt som kan bidra till ytterligare splittring. Det är viktigt att mer betona det som förenar oss i Kristus än det som skiljer oss åt. Samtidigt måste vi slå vakt om varje persons samvetsfrihet att själv välja sin väg och det trossamfund han eller hon vill tillhöra.

Vi behöver arbeta vidare på att hitta ett tillvägagångssätt vid konversioner, så att det inte uppfattas som stötande eller smärtsamt för någon. Bara mellan 50–100 personer blir k­atoliker i Sverige varje år, vilket ofta väcker stor uppmärksamhet. När mångdubbelt fler katoliker går över till något protestantiskt samfund varje år, är det knappast någon som noterar det.

Berget i Rättvik har alltid v­arit en ekumenisk mötesplats och naturligtvis måste det så förbli. Liksom tidigare är det bön och andlig fördjupning i Kristus som måste stå i cent­rum för allt som sker där. Några fler av medlemmarna i den Heliga Treenighetens kommunitet kommer att bli katoliker, men det får inte innebära något avbräck för denna ekumeniska öppenhet och detta sökande efter djupare enhet i tron.

Katolska kyrkan vill inte lägga beslag på någon egendom eller ta över rodret på Berget. Vi respekterar till fullo att kapellet på Sankt Davidsgården är ett av Svenska kyrkan invigt kyrkorum.

Stiftelsen Bergets styrelse har en viktig uppgift att bibehålla och förstärka denna ekumeniska dialog och samverkan. Det kunde vara bra att tillsätta en ekumenisk referensgrupp från alla de fyra kyrkofamiljerna som tillsammans med styrelsen ska verka för detta. På så vis kunde Sveriges kristna råd också knytas mer direkt till Berget.

Det är min förhoppning att man verkligen hittar vägar till ett djupare samarbete och en äkta dialog, inte minst med tanke på de planer som finns för ett gemensamt lutherskt-katolskt högtidlighållande av reformationen år 2016–2017.

Ibland är det just en kris som kan leda fram till att man går vidare på den ofta smala och knaggliga väg, där vi inte väjer undan för att ta upp det vi tycker är svårt och jobbigt hos varandra.

Vi får tro att gamla sår kan läkas när vi gemensamt ber om Andens helande kraft. Sann ekumenik slätar inte över utan går mer på djupet, även i svåra frågor. Det skulle glädja mig om den teologiska dialog som vi katoliker tidigare haft med Svenska kyrkan men som ligger nere sedan flera år kunde få en ny början.

Jag medger att utgångspunkten inte är så lysande just nu, men kanske det är just i nödens stund som räddningen är närmast?

Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift.