Den tredje advent firar kyrkor och samfund i hela landet Livets söndag. En dag då vi särskilt uppmärksammar vårt ansvar för att ta ställning för människovärdet och för livets okränkbara värde. En dag då många av dem som i vanliga fall inte har någon egen röst får stå i fokus.
Många kristna har genom historien utmärkt sig genom sitt engagemang och arbete för sina medmänniskor, allt sedan kyrkan som första aktör organiserade och ansvarade för sjukvård, utbildning och omsorg om dem i samhällets utkanter. Ett arv som för de flesta kristna fortfarande är synnerligen levande, även här i Sverige, där kyrkor och samfund inte alltid har en given plats i det offentliga samtalet.
Att få finnas till, att leva och bidra till att göra vår jord till en bättre plats tillsammans med våra medmänniskor är centralt för de flesta och borde vara en självklarhet för alla. Så är det tyvärr inte i dag. I stället ser vi hur miljontals människor berövats sina möjligheter att skapa en framtid i trygghet och i stället ser sig tvingade att ge sig på flykt.
På närmare håll, runt omkring i landet, ser vi hur en hel kategori av människor, de som upptäcks ha någon typ av diagnos eller en kromosom för mycket, ofta aldrig får födas eftersom vi bedömer att de inte kommer att få ”värdiga liv”.
Vi ser inte detta som en önskvärd utveckling. En extra kromosom eller en medfödd sjukdom eller funktionsnedsättning ger inte barn ett lägre människovärde.
Vi vill lyfta fram varje människas unika värde och verka för ett samhälle där alla människor är välkomna, oavsett egenskaper, funktionsnedsättning eller sjukdom.
Samhällets avoga inställning till dem som faller utanför normen visar sig också på andra områden. De fåtalet anställda inom vården som på grund av inre samvetsövertygelser om liv och död inte kan medverka till abort, har i dag inte möjlighet att önska bort den delen av sitt arbete för att i stället kunna koncentrera sig på andra uppgifter inom vården.
Vi hyllar dissidenter och oliktänkare som inte är rädda för att stå upp för sina inre övertygelser i många andra länder, men varför är vi så rädda för dem på nära håll?
Eftersom svenska vårdmyndigheter och sjukhus, i motsats till nästan alla andra länder i Europa, vägrar att ge utrymme för en samvetsklausul för vårdanställda, befarar vi att utvecklingen mot en sakta allt mer accepterande inställning till assisterat självmord och dödshjälp kan få stora konsekvenser för vårdpersonal den dag det blir lagligt även här i landet. Kraven på legalisering av aktiv dödshjälp ställs av allt fler och både Miljöpartiet och Centerpartiet har diskuterat det vid sina partikongresser i år. Samtidigt har hela det politiska och fackliga etablissemanget tagit ställning emot samvetsfriheten för vårdpersonal. Nu senast markerades detta vid Liberalernas landsmöte i Stockholm i november.
Verklig liberalism borde främja och respektera olika åsikter och inte tillerkänna kollektivet eller majoriteten ett egenvärde som går utöver enskildas rättigheter. I de internationella konventionerna om de mänskliga fri- och rättigheterna är samvetsfrihet etablerad som viktig. Enligt Europakonventionen ska var och en ha rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro. Den allra mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Den slås fast i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, i FN:s deklaration och i Barnkonventionen. På Livets söndag markerar vi vår starka övertygelse om allas lika människovärde och för allas rätt till liv.
Anders Arborelius, Helena D’Arcy, Stefan Gustavsson, Stefan Holmström, Pelle Hörnmark, Joakim Lundqvist, Daniel Norburg, Stefan Swärd, Marie Willermark och Dioscoros Benyamin Atas.
