Okej med läromässiga avsteg i över hundra år

Joel Wadström pekade i en debattartikel (Dagen 25 februari) på diskrepansen mellan Svenska kyrkans förkunnelse och hennes bekännelseskrifter. Riktigt konstaterar han att "en sådan här utveckling sker inte över en natt och bakgrunden handlar till stor del om ledningens syn på bekännelseskrifternas auktoritet". Men när tog denna utveckling sin början?

När det gäller bekännelseskrifternas roll som auktoritet i Svenska kyrkan skedde en mycket betydelsefull förändring 1893. Vid Allmänna kyrkomötet­ detta år beslutades det att en ”evangelisk” syn på bekännelse­skrifterna skulle gälla. Med detta menade man att man inte skulle vara bunden vid bekännelseskrifternas bokstäver utan i stället skulle frihet åtnjutas.

Biskop Gottfrid Billing var främste företrädare för denna syn. Den motsatta ståndpunkten kallades pejorativt i debatten för "lagisk" eller "juridisk". Bakgrunden till 1893 års beslut var att det inkommit förslag om att reducera bekännelsen till att endast omfatta Augsburgska bekännelsen. Förslaget avslogs och alla bekännelseskrifter behölls, dock skulle "evangelisk frihet" råda i förhållande till bekännelsens bokstav.

Detta lösliga och diffusa förhållningssätt till bekännelseskrifterna (var går gränserna för den evangeliska friheten?) bekräftades sedan vid kyrkomötena 1920, 1925 och 1934. Ett kyrkosamfund är naturligtvis i sin fulla rätt att ändra sin lära, men det är uppenbart att denna syn på bekännelseskrifterna inte var den som dess författare och undertecknare hade, inte heller den Svenska kyrkan tidigare haft eller som konfessionella lutherska kyrkor ännu i dag har.

Med hjälp av denna nya syn på bekännelseskrifterna, bedrägligt kallad "evangelisk", har Svenska kyrkan under mer än hundra år kunnat ägna sig åt ett dubbelspel. Tack vare en formell bekännelse till bekännelseskrifterna, samtidigt som bundenheten begränsas till ett minimum, har förvandlingen av Svenska kyrkan från en luthersk kyrka till en kyrka anpassad efter den sekulariserade tidsandan varit mycket effektiv.

De konservativa grupperna inom Svenska kyrkan har därigenom kunnat lugnas och de liberala kan inte bli föremål för kyrko- och lärotukt.

De risker Joel Wadström talar om, att "friheten till avsteg från läran i förlängningen blir kännetecknande för prästämbetet" och att "vigningslöftena snart bara är tomma ord" är sedan länge fullbordade fakta.

Lars Borgström,

präst i Lutherska församlingen i Stockholmsområdet