Debatt

Kristna kan absolut praktisera yoga

Det är jag och min tro som bestämmer över gudens medverkan, inte guden eller dess företrädare.

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Claes-Göran Bergstrand ställer frågan: "Håller yoga på att bli västvärldens frälsningsmetod?" (Dagen 19 maj). Jag vill hämta ett svar på detta från skriften "Låt dina nerver få ro" (Erik Ewalds, Interskrifts förlag 1982):

”Den österländska mystikens frammarsch i västerlandet är en påminnelse om att vi har försummat en stor del av vårt omedvetna liv. Vi har hållit det i fängelse, och det är varken människor till gagn eller Gud till ära. Det är därför vi måste mogna fram till en kristen meditationsform, en frigörande och helande atmosfär, där vi förlöses, så att vi vågar leva vårt kristna liv utan att krampaktigt anstränga oss”.

I stället för att utarbeta folkliga andliga fördjupningsmetoder har vi kristna ägnat oss åt att ifrågasätta och motarbeta yogan.

I stället för att se på kroppen som en vän som kan ledsaga oss till Gud har vi gjort den till vår andlige fiende.

Yogan är viktig för många svenskar, eftersom vår hälsa är viktig. Bergstrand beskriver några vanliga kristna vanföreställningar­ i förhållande till yogans­ rörelser och ljudkombinationer. Jag förmodar att det är rädsla som blockerar honom i likhet med de andra kritikerna. Lösningen­ för mig var när jag upptäckte förhållandet mellan en föreställning och en rörelse.

När jag utför rörelsen blir jag enligt kritikerna per automatik påverkad av ett hinduiskt gudaväsen. Hur tänker de då? Mitt förhållande till guden bestäms väl inte av rörelsen utan av min inställning?

När jag som kristen sjunger en andlig sång framför jag genom texten ett budskap om eller till Gud. Budskapet ligger i texten, inte i melodin, och den som sjunger blir väl inte per automatik kristen?

En sekulariserad person kan framföra ett annat budskap till samma melodi med en helt annan inställning, ett helt annat syfte. Vi kan ändå båda påverkas lika av den stämning som melodin­ förmedlar men helt olika av texterna.

För mig fungerar förhållandet mellan rörelsen och guden på samma sätt som mellan melodin och texten. Det är jag och min tro som bestämmer över gudens medverkan, inte guden eller dess företrädare.

Utöver Modi, som Bergstrand hänvisar till, finns det nu företrädare för yogan som säger att man inte får ta bort de hinduiska inslagen som förekommer i yogan för då blir det inte yoga. Det är mycket möjligt att sådana uttalanden handlar om att göra rörelserna till yogans egendom, med andra ord sätta copyright på dem. Varför skulle vi låta dem göra det och begränsa oss?

Som utbildad pastor och massageterapeut har jag en positiv inställning till yogarörelserna. Rätt utförda har de en hälsosam påverkan på kroppen och indirekt på själen. Den som känner att han/hon vill utöva dem för sin hälsas skull ska kunna göra det utan att bli utsatt för andlig skrämselpropaganda.

Vad det gäller yogans meditationsformer så handlar det även här om att förstå logiken mellan en föreställning och en ljudkombination. I sak handlar det om en teknik där jag själv bestämmer över objekt och händelseförlopp. Använder du dig av yogans ”aum” (som Bergstrand tar upp) och din inställning och ditt syfte är att tillbe ett hinduiskt gudaväsen så gör du det, enligt din tro. Är du däremot ute efter hitta ett ord som kan hjälpa dig att slappna av så kan du använda dig av svenskans enstaviga ord ”om” som har samma ljudkombination. Herbert Benson, medicinarprofessor vid Harward, använder sig av det engelska räkneordet ordet ”one”. Genom det avlägsnar han det som för många är en onödig mystik.

Under de 20 år som jag har praktiserat yogarörelser utifrån­ min kristna tro, har jag ännu inte fastnat i några hinduiska gudars grepp. I stället har jag tacksamt kunnat konstatera att min hälsa och min kristna tro förstärkts och fördjupats. Jag är övertygad om att Jesu bön var mer än det som jag har fått lära mig vara bön.

Det finns många kristna bekännande kristna som delar min uppfattning, men vi har valt att inte offentligt sätta oss över varandras uppfattningar enligt Romarbrevets fjortonde kapitel. Därför är nu min önskan att Bergstrand och de kristna som nu i all välmening kritiserar yogan i det offentliga rummet får uppleva en befriande attitydförändring så att vi slipper att ideligen förlora energi i dessa onödiga konflikter.

Lars-Olof Isgren, Kristianstad

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig