Katolska trädet måste ansas

I "Guds ord räcker" (Areopagos/Victura) använder jag bilden av efterbiblisk tradition som ett vildvuxet äppelträd. Stammen kan vara god, men det vildvuxna hindrar god frukt. Mycket i romersk-katolska kyrkan är gott: Fina människor, att man hållit fast vid trosbekännelserna och moralfrågor, men trädet behöver rensas.

Intressantast med denna debatt har också varit vad Lucas Eriksson inte diskuterar.

Tror han att romersk-katolska kyrkan är "Kristi enda kyrka", "den universella vägen till frälsning", att "endast genom denna kan man få del av nådemedlen i deras fullhet", (Katolska kyrkans katekes, min kursivering). Att påven är Kristi ställföreträdare? Tror han att man kan be Maria och helgon om förbön, på skärseld och avlat?­ Förnekar han att en evangelisk församling har riktig nattvard?

Här saknar katolikerna biblisk grund. Varför kämpa för traditionen och för apokryferna i stället för att tala om evangeliet­ om Jesus Kristus? Ingen blir frälst på apokryfer eller tradition.

Vad gäller traditionen blandar Eriksson ihop den tradition som avslutas med apostlarna – som "en gång för alla överlämnats (paradidômi, med samma rot som paradosis, tradition) åt de heliga" (Jud 3) med efterbiblisk tradition. Det finns alltså inombiblisk tradition och efterbiblisk.

Eriksson diskuterar saker utan att vara uppdaterad på den vetenskapliga diskussionen. Min genomgång av kanonfrågorna grundar sig på 20 år av forskning och på den internationella vetenskapliga diskussionen. En god sak med romersk-katolska teologkollegor är att de ofta är noga med det vetenskapliga hantverket. Det är vackert när forskare från helt olika håll är överens, som undertecknad och jesuitprofessorn i Nya testamentet Daniel J Harrington är. Han bekräftar nämligen min bild på punkt efter punkt.

I The Canon Debate säger han om judisk kanon: "Att man insisterade på en kanon på tjugotvå eller tjugofyra böcker lämnade inget utrymme för att inkludera apokryfiska böcker i den judiska kanon" (s. 198; 22 eller 24 är olika sätt att räkna våra 39 böcker). Harrington bekräftar också att det inte finns något tydligt citat från apokryferna i NT (sid. 200). Det vill säga: Inget NT-stöd för apokryfer som helig Skrift.

Lucas Eriksson blandar också ihop apokryfer och pseudepigrafer. Gamla testamentets apokryfer är fackspråk för den skriftsamling som faller utanför GT, men som Rom i 1500-talets motreformation tog med i kanon. Pseudepigraferna finns inte i någon västlig kanon.

Lucas Eriksson påstår att Judas 14 citerar en apokryf, men det Eriksson kallar en apokryf är en pseudepigraf. Judas kallar det en profetia. Och återigen är Harrington och jag överens (jag behandlade Judas 14 i min doktorsavhandling): profetian från Henok betraktas inte nödvändigtvis som Skrift eller kanonisk text.

Judas 14 är alltså inget argument för apokryferna.

Slutligen: Hypotesen att de grekisktalande judarna hade en egen kanon smulades redan 1964 sönder av A J Sundberg.

Till syvende och sist handlar det dock inte om att ha rätt i en debatt utan om att ett rent och klart evangelium måste förkunnas. Och då är det ett faktum att Guds ord räcker.

Anders Gerdmar, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola. Lucas Eriksson­, juriststudent

Svar direkt: Lucas Eriksson: Har inte skrivit för att bevisa att Katolska kyrkan har rätt

Läs mer: Kritik av Katolska kyrkan förutsätter korrekt fakta