Ninni Tjäderklo har initierat en viktig debatt (Dagen 27 september och 11 oktober): Dominerar en "vi-och-dom-teologi" i frikyrkan eller är Kristi efterföljelse något vidare än att just jag är "frälst"? Men jag saknar ett tydligt fokus på medmänniskan i debatten.
Det nyliberala samhället fokuserar på egot. Livsmålet är att putsa på sitt eget varumärke för att bli konkurrenskraftig. Företag måste klara järnhård internationell tävlan, de anställda konkurrera med varandra för lyckad karriär. Visst kan konkurrens mellan företag leda till bättre varor och tjänster, men när denna princip upphöjs till enda samhällsnorm, går samhället snett.
Frikyrkans fokus på att jag är frälst och därmed garanterad evigt liv passar bra in i den nyliberala egoismen. Det liknar new-ages strävan att uppnå eget välbefinnande. Det påminner om amerikanskt positivt tänkande där du utlovas en underbar värld bara du jagar bort alla negativa tankar. Även vissa coachningsmetoder med mål att ta fram dina slumrande krafter så att du verkligen blir konkurrenskraftig hör hit. Skillnaden mellan frikyrkan och de sekulära frälsningslärorna är att frikyrkan lovar lycka inte bara i detta livet ("frälsningsvisshet") utan ända in i evigheten.
Evangelierna i Nya testamentet beskriver under som Jesus utför. Språket är tidens mytologiska, men poängen är att Jesus inte vill förmera sig själv genom sådana här akter. Fokus ligger på medmänniskan: Lama börjar gå, blinda för sin syn åter. Många gånger förbjuder han de botade att tala om hans bidrag till deras återvunna hälsa.
Frikyrkan i Sverige var initialt en jättesuccé men blev ett misslyckande. För ett åttiotal år sedan var 16 procent av svenska folket knutna till den protestantiska frikyrkan, Nu är det knappt 4 procent, alltså en nedgång med 75 procent. Utan pingströrelsens framväxt hade man minskat ännu mer.
En stor del av misslyckandet härrör från att man, som Ninni Tjäderklo skriver, försummat att ”uppvärdera den dimension som handlar om livet här och nu”. Då skulle man se att Jesu efterföljd först och främst handlar om att göra gott för medmänniskan. Vi som jobbar i det frivilliga sociala arbetet ser att människor förvandlas genom att gå från arbetslöshet till arbete. Både genom att arbeta för en lågarbetslöshetspolitik och samtidigt stötta enskilda människor att få arbete gör vi en insats för medmänniskan.
Församlingar som i Jesu efterföljd tar arbetet för medmänniskan, diakonin, på allvar, är ofta framgångsrika. Kungsportskyrkan i Huskvarna har mångdubblats genom en verksamhet som bland annat tydligt inriktar sig mycket på friskvård. Immanuelskyrkan i Stockholm med sin imponerade verksamhet bland annat för och med ensamma människor under julen är ett annat exempel. Till inriktningen på medmänniskan hör också att ordna en vettig ekonomi, något som båda dessa församlingar gjort. Att bara lita till volontära insatser är att inte satsa på medmänniskan.
När vi inriktar oss på medmänniskan ser vi att livet inte är svart eller vitt. Vi kan gärna glädjas åt att vi jobbar i Jesu efterföljd, men vi erkänner att våra insatser alltid förblir ofullständiga. Vi behöver ständigt nåden, ett av den kristna kyrkans viktigaste budskap. Om frikyrkan släppte idén att världen kan indelas i frälsta och ofrälsta, skulle frikyrkans dåliga rykte bland allmänheten och ständiga kräftgång skifta till gott anseende. Verksamheten skulle attrahera många – oavsett hur långt de hade kommit på trons väg.
Erik Lindberg,
medlem av ledningsgruppen för det arbetsintegrerande sociala företaget Blå Vägen