Jag är med barn med mitt tredje barn, men denna gång mår jag dåligt inför den kommande förlossningen. Inte på grund av fysisk smärta, utan på grund av att jag inte vill bli förlöst av människor som jobbar med att avsluta små människors liv.
Detta stressar mig oerhört!
"Det är ju inget barn", får jag höra om och om igen! Men allvarligt, hur kan det inte vara ett barn när dess hjärta börjar slå efter cirka 21–23 dagar? Det är ju inte mitt hjärta jag ser och hör ticka med full livskraft på ultraljudet! Det är mitt ofödda barns egna hjärta.
Det är inte heller min kropp jag ser hoppandes i livmodern, det är mitt barns.
Hur kan det inte vara ett eget levande liv som växer i min livmoder? Det är kvinnans kropp, och hon har fullständig rätt till sin egen kropp säger man! Men när fick en kvinna två hjärnor, två hjärtan, fyra lungor och 20 fingrar? När har barnet fullständig rätt till sin egen kropp?
Jag känner mig äcklad av att behöva ta emot vård av män och kvinnor som kanske timmarna före eller efter min förlossning kommer att ta död på ett av de små liven i någon annans livmoder. Jag vill att samvetsfrihet även ska gälla för oss kvinnor som inte vill bli behandlade av vårdpersonal som precis dödat ofödda barn.
Jag vill känna mig helt trygg och må bra när jag besöker Mödravården och när jag till slut ska föda mitt barn. Jag vill att den första som tar i mitt nyfödda barn inte ska ha ett annat barns blod på sina händer.
Trygghet för födande kvinnor – är inte det en mänsklig rättighet?
Malin Lindell