25 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Gud finns mitt i min sjukdom

”Jesus sa ganska många gånger att vi ska bota de sjuka. Visst, jag är inte botad än, men det går sakta men säkert åt rätt håll.” Det skriver Kristian Axberg som har fått en ALS-diagnos.

Erling Andersson och Alf B Svensson skrev en debattartikel om att ta trons tvivel på större allvar som publicerades den 8 februari 2017.

Jag vill svara på två saker i artikeln och ge ett annat perspektiv på dem.

Den första handlar om vad som sker när man drabbas av en svår sjukdom. "Var finns Gud när vi fått veta att vi fått sjukdomen ALS som bara kan sluta på ett sätt", skriver de. De lyfter frågan: "Hur ska vi våga tro och kanske uppleva att Gud finns vid vår sida när livet bara är skit, när vi inte ser något ljus i mörkret?"

Jag har själv fått diagnosen ALS, fick den ställd i januari i år. När man får ett sådant besked har man så klart två alternativ att välja på.

Det ena alternativet är lite mer av ett köttsligt tänkande, att på något sätt acceptera att man kommer att dö för att det inte finns något botemedel för ALS. Medan det andra alternativet är mer ett andligt tänkande. Att söka mig närmare Gud för att söka Honom och inte bara söka hans botande.

Under min tid som sjuk har jag fått möjlighet att spendera mer tid med Gud. Jag har växt med Gud, Han har givit mig drömmar och syner som gör att mitt hopp har stärkts om att Gud kommer att bota mig snart. Gud finns vid min sida, Han bär mig, Han har lyft upp mig till en nivå i sjukdomen som gör att det ändå går att leva hyfsat bra i vardagen.

Gud uppenbarade cirka åtta månader innan läkarna satte diagnosen på mig att det var ALS som jag led av. Vilket gjorde att jag hade lång tid på mig att förbereda mig. När läkaren sedan gav mig diagnosen kände jag bara glädje i att läkarna och Gud hade kommit fram till samma sak. Hade jag inte haft Gud vid min sida utan i stället valt att acceptera det köttsliga tänkandet hade jag nog inte kunnat skriva den här texten, jag hade nog inte levt nu. Så när man säger att hoppet är ute när man fått diagnosen ALS så köper jag det inte alls.

Den andra saken jag vill lyfta är: "Vi kan inte lägga locket på och låtsas som att tvivel inte är ett problem för många. Att undervisa och samtala om tvivlets frågor kan få tron att hoppas och knoppas igen. Det kan stärka tron mer än starka vittnesbörd om alla under som skett någon annanstans", skriver Erling­ Andersson och Alf B Svensson.

Jag vill lyfta fram en annan infallsvinkel på hur man kan undervisa om tvivlets frågor. Hur kan man lyfta fram trons tvivel för att stärka andras tro, om man själv inte har tron som bär genom prövningar?

Om vi ska ta upp en sådan sak som tvivel i vår predikan, vilket ju inte är fel, måste vi själva ha en tro som bär oss så att vi kan stärka andras tro. Det blir svårt att tala om tvivel om man själv tvivlar och tron inte bär. Då kan man säkert dra ner hoppet och tron för andra.

Vi behöver folk som blivit stärkta i sin tro genom olika prövningar, för de kan förmedla tro till andra. Bibeln är ju byggd på tro och hopp, liv och ljus.

Det är inte det att jag skulle ha något emot tvivlets frågor, de har jag själv gått igenom. Men jag vill bara ge ett annat sätt att tänka på i dessa frågor.

Målet med att ta upp tvivel måste ju vara, så som Erling Andersson och Alf B Svensson också är inne på, att stärka andras tro. När man själv går igenom svårigheter som stärker ens tro på att inget är omöjligt för Jesus Kristus kan man styrka andra så att de också får mer tro och hopp. Man har då själv gått igenom tvivlets frågor och fått en tro som bär.

Jesus sa ganska många gånger­ att vi ska bota de sjuka. Visst, jag är inte botad än, men det går sakta men säkert åt rätt håll. Det är en allvarlig sjukdom, men Gud kan göra under och bota mig eller dig även om det ser mörkt ut vid första tanken.

Kristian Axberg, en lärjunge till Jesus Kristus

Fler artiklar från Debatt