I sin debattartikel den 6 april skriver Martin Lembke klart och lärorikt om olika motiv i försoningsteologin. Han avslutar med resonemanget att Jesus i sin död i vart fall inte kan ha burit den "andliga döden" som är våra synders lön, eftersom den är "separationen från Gud" och Gud i Jesus inte kan separeras från sig själv; därmed är det heretiskt att beskriva försoningen med formeln "Han tog vårt straff".
Eftersom detta hakar i saker jag själv läst och tänkt på sistone känner jag mig kallad att foga några problematiserande anteckningar till detta.
Vad är "andlig död"? Just den frasen är inte biblisk, men motivet är det: den som åt av det förbjudna trädet skulle "döden dö" (det står inte rätt och slätt "dö") och Johannes berättar om "den andra döden, den brinnande sjön". I hans ord ser man det sammanställt med ett annat återkommande motiv. Spänningen mellan begreppen – "död" motsäger det upplevande som ligger i talet om brand – har utlöst en hel del kristen polemik. Jag vill undvika den, men slå fast en sak: problemet med det onda i dess eskatologiska form som helvete är exakt detsamma som problemet med det onda i tillvaron för övrigt.
"Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud ... och utan det blev ingenting till av allt som finns till", allt Han gjort är "mycket gott", alltså finns det onda inte till; ändå upplevs det. Augustinus förklarade att det onda inte är något i sig själv, utan bara en brist, en svacka i det som finns till, så som en skugga är brist på ljus. Att det onda likväl utgör något verkligt i vår tillvaro är samma tanke som att ett ondskans tillstånd i evigheten kan utgöra något verkligt. Som logisk tanke är endast motsatsen möjlig – men visst ger ondskan ett överväldigande verkligt intryck. Den har också förståtts som ett motstånd, ett försök i det tillblivande att avvisa skaparordet. Den är kaosdraken vars tid är kort; men det gör inte dess ontologiska status mer lättbestämd. Är ondskan ond kan den inte riktigt finnas, inte rymmas i vad skaparordet sagt; finns den kan den inte vara riktigt ond. Jag vet inte om något sista ord kan sägas, och lämnar ämnet åt profeter och poeter.
Frågan ifall Jesus kan ha burit vårt syndastraff inramas så att säga av denna apori. Straffet det handlar om är inte något som Gud ådömer synden utifrån, utan dess inifrån givna slutliga innebörd – "när synden är fullväxt föder den död". Dess riktning är bort från Gud. Som Lembke framhåller kan Jesus inte vara där Gud inte är, men det gäller inte bara Jesus: ingenting alls kan vara där Gud inte är. Syndens inneboende mål är en fullkomlig omöjlighet, den gör just motstånd mot möjlighet och tillvaro. Hela helvetet finns i våra synder – eller finns i deras omöjlighet inte.
Säkert i allt detta förblir att oss förefaller på något sätt det onda finnas. På något sätt har den fallna människan kunskap om ont, på något sätt kan hon döden dö. På vilket sätt det nu kan vara som detta gäller för oss så ryms det sättet inom skaparordet och finns i Guds verklighet. Då måste det kunna gälla för Jesus på samma sätt som det gäller för oss.
Det Lembke skriver är alldeles riktigt: i icke-varat, i separationen från Gud som är syndens lön, kan Jesus inte ha varit. Där kan ingen vara. Ändå kan han ha varit i den, i samma obegripliga, oförnekliga bemärkelse som vi.
Jag vill inte ha det ställföreträdande strafflidandet som förstahandsbeskrivning av frälsningsverket. Men att förklara den beskrivningen heretisk tror jag är ett alltför raskt snitt.
Anders Stenström, kyrkvaktmästare
