13 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

”Migrationsverket splittrade vår familj”

Det är tre år sedan jag träffade min man, och det finns många kvinnor som jag, skriver debattören.

Vi gifte oss för tre år sedan och gjorde upp planer för vår framtid. Vi trodde att jag skulle kunna återförenas med min man i Sverige och börja planera att bli föräldrar. Men färgen på våra drömmar har bleknat dag efter dag under tre år.

Det kan verka enkelt att tänka ”tre år”. Man kan säga det flera gånger på ett enda andetag. Det finns många kvinnor som jag, som har räknat varje sekund i väntan på att få återse sin man.

Under de tre år som vi har varit gifta har jag bott med min familj eller med mina ingifta släktingar i Iran. Ibland tycker jag att det verkar som ett skämt; har jag gift mig med min familj eller med min man? Efter vårt bröllop har min man och jag inte tillbringat en enda månad under samma tak.

Och jag måste gång på gång svara på samma fråga från familj och vänner: Hur kan det vara möjligt att det tar så lång tid innan ni kan återförenas? Jag bara ler till svar.

Ibland tänker jag att jag aldrig kommer att återförenas med min man eftersom processen har tagit så lång tid på grund av att myndigheterna försenar den hela tiden. Vad är det vi har förlorat under de tre år som gått? Tänk er ett nyfött barn, hela familjens ögonsten. Det kan följa ljuset med blicken redan under den första månaden. När det är två månader gammalt kan det variera sitt skrik beroende på vad det vill.

Barnet rör sina händer och ben medvetet när det är tre månader. Det börjar knyta kontakter med omgivningen, försöker sätta sig och ställa sig upp, reagerar på vad omgivningen säger, ler mot sina föräldrar och andra, lär sig att stå på egna ben, tar sina första steg och klarar snart att gå upp för en trappa.

Allt detta, leendena, de första orden, de första stegen tas ifrån oss när vi inte får leva tillsammans. Ja, jag kunde ha haft en son eller dotter nu! Dessutom, när man tvingas till en lång väntan ändrar man sina planer.

Jag talade med ett par som hade planerat att få många barn eftersom de trodde att Sverige var det bästa tänkbara landet för dem att växa upp i. Men nu väntar de med barn eftersom de hellre vill vara med varandra under en tid för att övervinna den bitterhet som den långa skilsmässan har förorsakat dem.

Det finns kvinnor som är känsliga och sårbara. Ibland kan det vara omöjligt för dem att återhämta sig från en depression och det ger dem problem med familjelivet. Även om myndigheterna ger ekonomiskt stöd handlar det inte bara om antalet barn utan också om kvaliteten på deras uppväxt. En frisk och lycklig mamma kan uppfostra friska och lyckliga barn. Ett huvud fullt av oro har ingen plats för drömmar.

Ju längre tid återföreningsprocessen tar, desto äldre blir kvinnorna och riskerna med att bli mamma ökar. Kvinnorna behöver också lära sig språket och kulturen i det nya landet och behöver tid för att återhämta sig från depression och stress förorsakat av den långa väntetiden.

Den långdragna immigrationsprocessen leder också till stora kostnader. Människor som bor i Sverige skickar ofta pengar till sina män eller hustrur utomlands. 2015 väntade 32 040 personer på att få svenskt medborgarskap.

Anta att 2 000 av dem är kvinnor som väntar på att få återförenas med sina män. Om var och en av dem får 3 000 kronor i månaden innebär det ett utflöde på 6 miljoner kronor varje månad. Och eftersom väntetiden uppgår till mellan 22 och 26 månader i snitt blir den totala summan 156 miljoner.

Det här är pengar som skulle göra bättre nytta i Sverige. Om Migrationsverket i stället satsade på att anställa fler för att snabba på processen skulle det innebära stora ekonomiska vinster för alla inblandade, särskilt när kvinnorna har kommit till Sverige, fått arbete, tjänar pengar och betalar skatt.

Det är en situation som alla vinner på.

Chakame Bahadivand Chegini

(översättning: Elisabeth Sandlund)

Fler artiklar från Debatt