Per Sundin: Behövs inget kyrkligt förlåt till samerna

Marianne Lörstrand, projektledare på Samiska kyrkodagarna, säger i en intervju i Dagen den 16 juni att hon vill se handling, samerna och kyrkan ska försonas. Man får väl anta att man utgår från att kyrkan ska erkänna sina övergrepp mot samerna.

Min uppfattning, bland annat efter att ha läst vitboken, är att det visserligen har begåtts övergrepp, men att kyrkan inte alls behöver ha dåligt samvete för sitt förhållande till det samiska folket.

Kyrkan tog initiativ till att skapa det samiska skriftspråket och vissa präster har framgångsrikt bekämpat fylleriet bland samerna. Under 1700-talet var skolväsendet väsentligt bättre utbyggt för samerna vilket särskilt lappflickorna gynnades av. Då fanns inga möjligheter för bondflickor att gå i skola och få av bondpojkarna gick i skola, för att inte tala om de som saknade egendom.

I artikeln nämns att samerna tvångskristnats. Men det har de gemensamt med andra svenskar och finnar. Vi har tvångskristnats två gånger, först till den katolska kyrkan, sedan till den lutherska. Vi kräver inte att försonas med engelsmän och tyskar, utan de flesta av oss är glada att vi inte dyrkar asar och att vi inlemmats i den europeiska kulturkretsen, men möjligen besvikna att inte fler kultföremål har bevarats.

Nomadskolorna har kyrkan också fått skulden för. Men det var det kungliga majestätet som tog initiativet och gav domkapitlet i Luleå i uppdrag att ta fram en bra ”folkskola” för samerna. Domkapitlet bollade över frågan till biskop Olof Bergqvist som gjorde ett eget förslag som han trodde var gynnsamt för samerna. Samernas nomadiserade levnadssätt försvårade vilket innebar att biskopen rekommenderade en ambulerande skola under de tre första skolåren. Men det var riksdagen som tog beslutet. Lars Thomasson hävdar att dessa nomadskolor inte gav tillträde till högre utbildning. I praktiken rådde samma förhållande i folkskolan. Det krävdes ekonomiska resurser och studietradition för att fortsätta i realskolan, något som saknades i de flesta familjer för 80 år sedan.

Samerna själva värnar om sin identitet, sitt språk, sina traditioner och har egen riksdag och kyrkodagar, men när kyrkan inrättade en särskild "lappförsamling" var det enligt Lars ett "verkligt brott" och segregation. Men folkslagen var redan segregerade. Giftermål mellan samer och andra svenskar förekom inte alls.

Skulle de ägna sig åt jordbruk var ”lappmannen” eller ”lappkvinnan” okunniga i detta värv. Skulle de ägna sig åt renskötsel, jakt, eller fiske var bondpojken eller bondflickan oförmögen att bidra till familjens uppehälle. Det handlade om överlevnad. Det var också svårt att få samerna att underkasta sig kyrkodisciplinen i och med att de var på annan ort halva året. Givetvis innebar lappförsamlingarna att den samiska dialekten användes i kyrka och husförhör.

Ilskan hos samerna är så stor att man till och med anklagar kyrkan för att inte använda det samiska namnet, som även innehåller namnen på far, farfar och farfars far, i skolan. Jag har svårt att bli upprörd över detta utan ser det som en del av integrationen.

Kyrkans del i förtryck av samerna är försumbar i förhållande till vad övrigt som kolonisationen av lappmarkerna har inneburit och innebär: I Nasafjällsprojektet utnyttjades samerna hänsynslöst för gruvbrytning och transporter.

Lappmarksplakatet innebar att på bara några generationer blev samerna en minoritet i samtliga församlingar i Lappland vilket skadat samernas renskötsel, jakt och fiske samt möjligheten att försvara de samiska språken.

Inte bara i Gällivare-Malmberget och Kiruna togs och tas hundratals gruvhål som förgiftade renbetesmarker och fortfarande begränsar renskötseln.

Utbyggnaden av vattenkraften gjorde att goda renbetesmarker översvämmades och stängde av flyttningsvägar.

De bästa lägena för att utvinna vindkraft (förutom i havet) är belägna i renbetesområdena vilket stör rendriften.

Rovdjurspolitiken innebär att en flera sekel lång kamp att bekämpa rovdjur både på land och i luften nu är på väg att omintetgöras.

I dag är vi upprörda över rasbiologers intresse av den samiska folkgruppen på 1920- och 1930-talen. Initiativet kom inte från kyrkan, men visst kan präster ha medverkat. Att klassi­ficera allt i vår omgivning är en mänsklig företeelse som gick till överdrift i rasbiologin under denna tid. Att i efterhand skuldbelägga prästers medverkan i rasbiologin är inte rättvist. Det var tidsandan. Och jag tror aldrig att de tänkte sig att förinta den samiska folkgruppen som skedde med till exempel judar i Tyskland.

Per Sundin, kyrkvärd i Själevad