Göran Skytte tar åter till orda i Dagen 18 augusti 2017 om Svenska kyrkan, som han älskar men som han till sin sorg ser brytas ned av partipolitiska krafter. Denna nedbrytning tar sig enligt Skytte bland annat uttryck i att prästerna förvandlas till "staffagefigurer, som ska anpassa sig till allt som det politiska högkvarteret dikterar".
Jag har under de år jag fått nåden att verka som präst i Svenska kyrkan aldrig avkrävts någon anpassning till något politiskt högkvarter. Däremot har jag haft möjligheten att fritt predika Kristus, vilket för mig varit det väsentliga. Evangeliet har, som jag erfarit det, aldrig blivit ålagt några bojor från högre ort. Och det är till denna förkunnelse jag blivit kallad.
Skytte tar upp präster som drabbats därför att de gett uttryck för sin åsikt. Jag antar att det då inte handlar om evangeliet, som ju knappast är en åsikt, men något annat som de känt sig manade att torgföra. Visst kan de då ha drabbats, i sina egna och mångas ögon både orättfärdigt kränkande, ja. Det tvivlar jag inte på. Men för att ha framfört den grundläggande förkunnelsen om syndernas förlåtelse har, såvitt jag vet, ingen blivit utstött, utspottad, utspydd av kyrkans politiserade ledning.
Och är det ändå inte det som vi präster är kallade till? Om jag en dag åläggs en munkavle för att inte mer kunna erbjuda nåd och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, då kommer jag också att protestera, högljutt. Men inte innan dess.
Tomas Söderhjelm, präst i Svenska kyrkan