Det är en trovärdighetsfråga

Daniel Alm och Marcus Sönnerbrandt frågar efter en ny ekumenisk vision (Dagen 14 mars). Debattörerna konkretiserar sin tanke om visionen med att "Gud vill se en öppen och uppdragsorienterad kyrka med hjärta för människor utanför den kristna gemenskapen". I artikeln hänvisas till första delen av Johannesevangeliet 17:21: "Jag ber att de alla skall bli ett". Ofta tappar vi bort slutet på den versen: "Då skall världen tro på att du har sänt mig."Detta är yttersta syftet för ekumeniken.

Läs mer: En ny ekumenisk vision

I förra veckan avslutades en ekumenisk och världsvid konferens om mission i Arusha, Tanzania, med temat "I Andens rörelse -kallade till förvandlande lärjungaskap". Konferensen samlade evangeliska, pentekostala, ortodoxa, katolska och anglikanska kyrkor och rörelser som enades om ett budskap som nu är på väg ut till världens kyrkor. Det sammanfattas med flera punkter, däribland:

”Vi är kallade som lärjungar att tillhöra varandra i en rättvis och inkluderande gemenskap i strävan efter enhet på vår ekumeniska resa i en värld av marginalisering och utslagning. Vi är kallade att vara uthålliga vittnen om Guds förändrande kärlek i mötet med andra trosuppfattningar i en värld där politisering av religiösa identiteter ofta orsakar konflikter. Vi är kallade att bryta ner murar och söka rättvisa för människor på flykt. Vi är kallade att följa korsets väg och vi är kallade att leva i ljuset av uppståndelsen, där möjlighet och förvandling finns”.

År 1910 hölls den första världskonferensen om mission i Edinburgh som anses vara startskottet för den moderna ekumeniska rörelsen. Människor från olika kyrkor och samfund möttes på missionsfältet och upptäckte att vi behöver tala med varandra. För detta byggdes strukturer och organisationer som nu och då behöver se över sina motiv, visioner och funktioner, sitt uppdrag.

Det teologiska samtalet är nödvändigt men inte okomplicerat. Därför är det viktigt att föra samtal om kyrkornas och samfundens olika förståelse av dop, nattvard och församlings- och kyrkosyn. Vi behöver, som kristna systrar och bröder, hålla samtalet levande för att lära känna varandra på djupet. Poängen med samtalet är inte alltid att tala sig fram till en gemensam ståndpunkt. Det är snarare att lära känna varandra och att förstå andra bättre utan krav att avstå sin egen tolkning. Jag upplever hur mina baptistiska rötter stärks i det ekumeniska samtalet då jag kan få fler tolkningsnycklar och större förståelse för den hela kyrkans historia.

Det teologiska samtalet behövs och för det söker vi ständigt samtalsformer som gör det möjligt att lyssna till varandra bortom det som försvårar samtalet. Samfundens olika storlek, historia, förhållande till eventuella kyrkoordningar och tradition är utmanande för ett samtal på lika villkor. Det finns flera asymmetrier som vi behöver förhålla oss till för att samtalet ska vara likvärdigt och respektfullt.

Det kristna enhetsarbetet pågår, nationellt och internationellt. Mycket av det är samtal, men också genom ett delande av det vi menar är sändningen i Kyrkans uppdrag: att gemensamt finnas på plats där människor är särskilt utsatta, att verka för mänskliga rättigheter och religionsfrihet i världen och att verka för en värld utan krig, hot och våld. I Sverige ser jag den ekumeniska närvaron vid landets fängelser och häkten, sjukhus och universitet som betydelsefulla uttryck för en uppdragsorienterad kyrka.

Den viktigaste platsen för en levande och verksam ekumenik är den lokala, i våra städer och byar. Ofta är det också lokalt som enheten är mest utmanande genom att det som nationellt och internationellt kan vara principiella och teoretiska samtal blir praktik i det lokala. Budskapet från konferensen i Arusha konkretiseras i människor, grannar, vänner och bekanta från andra kyrkor. Murar som ska brytas ner blir påtagliga.

Jesu bön för oss lärjungar, att vi ska bli ett så att världen kan tro är i sanning utmanande och kraftfulla. Jag håller helt med Alm och Sönnerbrandt i deras slutpoäng; ”Vår kärlek till Gud leder oss vidare; först att älska varandra och sedan att älska världen så som Gud älskar den”. Det är enhetens uppdrag och lärjungaskapets uppdrag.

Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd