Tack Gud för att Frizon sprängde mina gränser

Jag var 18 år och hade precis tagit studenten. Det var en tid i mitt liv då jag brottades jättemycket med min identitet och tro. Fick jag plats? Uppvuxen i ett sammanhang där jag upplevde att jag gång på gång slog i taket eller någon sidovägg. Jag var konstig, hade konstig smak för det mesta, eftersom jag älskade allt som hade med skapande och kreativitet att göra.

Läs mer: Daniel Wistrand: Frizonfestivalen gjorde tron större och vackrare

Den sommaren började jag undra om Gud ens fanns och om Gud fanns om jag fick vara med. Om jag med allt det jag bar av stora drömmar inombords fick plats. Jag var desperat efter Gud och gjorde som jag lärt mig att man gör av de äldre – jag åkte på konferenser.

På den tiden hann man med ett helt gäng och i slutet av juli hade jag avverkat fyra av de största konferenserna men jag hade fortfarande inte fått frid. Jag mådde sämre än någonsin om det var något konferenserna gjort så var det att skapa en låtsasvärld för en stund där Gud fick plats och sen skickades jag hem till en vardag där allt det där var något jag fick anstränga mig själv för att återskapa. Jag lyckades inte med det.

Det var sommaren 1999 och jag kämpade med att få ihop livet med tron. Tillsammans med ett gäng vänner fyllde vi bilen en sista gång för den sommaren. Sista chansen Gud.

Vi styrde kosan mot Örebro och en åker utanför staden. Det var något nytt som hände och vi var bland de 500 första att delta i festivalen Frizon. Dagarna var fyllda av skratt och bus och av musik, undervisning och lovsång. Där på den kristna festivalen Frizon landade jag. Där stod hårdrockare på scen och pratade om deras relation med Jesus, där var kön full av slitna jeans med häng och i ett tält på området var det dans.

Läs mer: ”Frizons nedläggning ett tecken på hur unga hanterats i EFK”

Hela jag fick plats. Hela jag och hela Gud i en himmelsk röra. Det var inte ordnat i olika fack så som jag haft det hela uppväxten. Det var blandat. Vi mötte Gud i matkön och vi kollade på killar på bibelstudiet. Gud fick vara med på allt och jag hade hittat hem i min tro.

Det var där jag gick ned på mina knän och bestämde mig för att ge allt för den där Guden. Ge allt för det glittrande rike som målades upp genom alla människor som var samlade och tonerna som sjöng hopp så att jag vågade tro. Det var där jag fick utrymme att prova på olika slags gåvor och utmana både mig själv och andra. Där lärde jag mig att urskilja Gud i allt och där fick jag investera i stora drömmar.

Jag har varit på åtminstone 15 Frizonfestivaler och det har varit en oerhört viktig plats för mig. Där har jag blivit inspirerad och uppmuntrad att fortsätta tro på det där riket. Jag har svettats, burit tungt och jag har själv blivit buren. Bilden av den kristna punkaren från Tjeckien i kombination med den välstrukna kd-anhängaren har målat upp ett rike så mycket större än jag orkar definiera. Frizon sprängde mina gränser och fick mig att förstå att Gud är större.

Det var på Frizon orden sjöngs ut som burit mig genom mina mörkaste stunder "det som är svagt är vackert för mig, det som är svagt älskar jag, jag tar dig i min famn ... så ge mig allt du har ... det som är svagt älskar jag det är en ära för mig mitt barn". Och tonerna som kallat mig att bryta ny mark, sträcka på mig och måla konturer av något ännu mycket större. På Frizons första skiva fanns en engelsk sång med en text som gick så här: "Det är inget misstag – han har valt dig. Nationen ropar efter någon som dig. Och han kommer använda din trasighet för att hela den här nationen".

Läs mer: Frizon lägger ner – årets festival blir den sista

Jag vill tacka för de 20 år som festivalen Frizon fick måla drömmar och spränga gränser för Guds rike. Jag vill framför allt tacka Jesus som vandrade runt bland alla människor där varje sommar och sa "jag har kommit för att ni ska ha liv". Låt oss fortsätta att vara en frizon för människor som brottas med att få ihop livets alla delar. Låt oss fortsätta måla stora drömmar och spränga gränser för hur stor vår Gud är. Låt oss fortsätta sjunga för varandra att just den vi är och det vi bär på är något som Gud vill använda för att andra ska bli hela. Låt oss aldrig nöja oss med mindre än att kyrkbänken får fyllas av både punkare och välstrukna skjortor, att Gud vill möta oss i matkön och när vi möter vår framtida partner.

I sommar hålls den sista festivalen Frizon och jag kan inte vara med. Jag har nämligen fullt upp att växla upp i de drömmar Gud bekräftade i mig på Frizon 1999. Jag har bara börjat men Gud fortsätter spränga gränserna för vad som är möjligt när man lägger sitt liv i de gudomliga händerna och säger "ta vad jag har, det är inte mycket men gör något vackert av det här!" Tack Gud för Frizon, tack!

Josefin Lennartsson, pionjärpastor i gemenskapen “En tro på landet” i Gnesta/Mölnbo