Claes-Göran Bergstrand: Vi måste våga stå för rätten till liv

Magnus Helmner skriver i Dagen om sin rädsla inför valet. Jag tror han uttrycker vad många, inte minst kristna, känner – inklusive jag själv. Helmner tar upp några samhällsområden, vad som hänt med vår tidigare så positiva hållning gentemot främlingen, den fattige och människor med annan tro. Han skriver avslutningsvis att vi "är på väg att göra ett val utan värderingar i höst". Helmner rör vid viktiga frågor, men jag saknar den viktigaste värdefrågan, abortsituationen. Den är en icke-fråga i valrörelsen, något som gör mig allvarligt oroad.

Kriteriet på hur ett gott samhälle formas, i ett bibliskt perspektiv, är hur man värderar människolivet. ”Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster” läser vi i Ps 139:16. Varje foster i livmodern är ett Guds ja till en ny människa! Men Bibeln ger också exempel på att folk gått under på grund av att man inte värnat de små barnen (2 Kung 21:6, Ps 106:38, Jer 19:4–6).

I början av 1970-talet fattade riksdagen lagar på det social-etiska området som har haft negativ inverkan på både samhälle och församlingsliv. Det gällde bland annat en ny äktenskapslag, då "fri skilsmässa" blev möjlig, och en "fri abort". De relaterar till Guds tio bud. Även den nu förvägrade samvetsfriheten (en mänsklig rättighet) för barnmorskor, som inte vill medverka vid abort, var då aktuell. År 1979 gjorde riksdagen ett positivt uttalande angående samvetsfrihet för sjukvårdspersonal, något som var inskrivet i förarbetena till abortlagen. Samtidigt pågick en dragkamp mellan olika instanser.

Vid samma tid inlämnades riksdagsmotioner angående avskaffande av den så kallade incestparagrafen (vilket avslogs), och senare införandet av en särskild paragraf i äktenskapsbalken angående homosexuellas rätt till äktenskap. I början var motståndet brett och starkt hos oss kristna, speciellt mot den fria aborträtten. Den allkristna rikskommittén Rätt till liv och senare Ja till livet var pådrivande i opinionsarbetet. Bönerörelsen som då fanns kallade samman till bön för dessa frågor, som man menade var ödesfrågor.

Över tid har motståndet svalnat allmänt sett, men det betyder inte att det som vi tidigare ansåg vara fel skulle vara rätt i dag (Matt 5:21). När rätten att döda går före rätten att leva är samhället på ett sluttande plan.

De nämnda lagarna var som att öppna Pandoras ask. De kom att inleda en sekulariseringsprocess som blivit allt tydligare i vårt land med en försämrad social och psykisk ohälsa som följd, inte minst bland unga människor, något jag själv är drabbad av i min familj.

Eftersom abortsituationen djupast är en andlig fråga påverkar den oss kristna i vår kallelse att sprida evangelium. Vi kan inte längre gömma oss bakom en orättfärdig och livsförnekande lagstiftning. Nu måste vi våga stå upp för rätten till liv ända från konceptionen. Det innebär samtidigt att vi är villiga, att efter bästa förmåga bistå den gravida kvinna som behöver hjälp att se positivt på sin graviditet.

Varför skulle inte det kunna hända i Sverige, det som nyligen hände i Argentina då kristna från olika samfund gick samman i en prolife-kampanj, vilket resulterade i att en fri abortlag röstades ner i senaten. Om vi inte kan stå enade i denna avgörande fråga, vad ska då ena oss?

Claes-Göran Bergstrand, pastor