Vart tog de kristnas kärlek vägen?

Den kristna tro som förkunnades var en hoppingivande tro som menade att vi tillsammans i bön och arbete inte skulle misströsta, den sanning vi fått tag på var till för hela världen och den skulle segra, skriver Magnus Helmner.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Det är snart val och det som känts otänkbart under hela min uppväxt och tid som vuxen i Sverige verkar osannolikt bli verklighet.

Inte kunde väl jag, född 1972 och med andra världskriget ständigt närvarande i medier och berättelser, med Barnjournalen, lärare och scoutledare som återkom till hur bra vi hade det i Sverige och hur vi alla hoppades att demokrati, jämställdhet och åsiktsfrihet skulle spridas till hela världen, inte kunde väl jag ana att jag som vuxen skulle känna denna rädsla inför ett val i vårt land.

De som var högerut var ju passionerade för den frihet vi hade, men som saknades så kapitalt i Sovjetunionen. Att få tro vad en vill, att få uttrycka sin kultur, att få verka för sin idé, sin företagsamhet.

De i mitten som var så dedikerade vår demokratiska modell, som inte bara saknades österut utan även i utvecklingsländer men även i det förlovade landet i väst.

De som sa sig vara på arbetarnas sida, som hade sin historia i att enkla människor gått samman och tagit en röst och ett mandat som överklassen vägrade dem.

I min kyrka samlades det pengar till arbete i fattiga länder. Det som lyftes var att ge människor som fötts i fattigdom och förtryck en chans att lära sig läsa, uttrycka sig, klara sin hälsa, klara sin försörjning, men även förstå värdet av en människas liv. Det är värt så mycket mer än vad förtryckarna säger, förstå och börja leva att du är fri!

Den kristna tro som förkunnades var en hoppingivande tro som menade att vi tillsammans i bön och arbete inte skulle misströsta, den sanning vi fått tag på var till för hela världen och den skulle segra. Visst var det hotfullt med det sovjetiska imperiet som nekade individer en fri tro och visst var det oroväckande hur en del i väst gjorde pengar av individers längtan efter mening. Men som jag uppfattade det var de vuxna inte rädda, de var hoppfulla.

Vad var det som hände med oss?

I dag beskrivs knappt tio tusen fattiga européer som kommit hit för att samla ihop några ynka kronor som ett stort samhällsproblem.

När ett stort och komplext krigsområde får tusentals människor att fly för sina liv och sin frihet kallas det för kris.

Det var ju inte så vi talade om finska krigsbarn. Det var ju inte så det blev med alla de som flydde det forna Jugoslavien. Visst, en utmaning både strukturellt och på individnivå att inlemma dessa människor i vårt samhälle, men först av allt tänkte vi ju på att de behövde oss!

Var är ni i dag? Ni till höger som ville slopa gränserna och trodde på människans förmåga att anpassa sig och finna lösningar om bara frihet rådde?

Ni i mitten som betonade att om bara alla fick fri tillgång till utbildning så skulle vi klara att bete oss anständigt gentemot varandra? Våra olikheter var berikande, vi skulle stötta varandra att bli starka i våra individuella val.

Ni till vänster, vart tog solidariteten med den fattige vägen? Eller var det bara ämnat för dem ni kände, arbetskamraten som hade det svårt med avdelningschefen?

Några som menar sig vara troende kristna har gått in i en apokalyptisk psykos och ser, till skillnad från exempelvis Jesus, en mening i att bekämpa människor med en annan tro. Där kanske de mer etablerade samfunden och kristna ledarna skulle kunna stötta med samtal och krisberedskap innan vi får fler Knutby-liknande sällskap och sammanhang som tar kål på människor?

Mer allvarligt för mig, det som på riktigt oroar mig, är de som i slöhet väljer enkla halvsanningar. Det är ni som gör att mina barn riskerar att få växa upp i ett Sverige styrt av värderingar som Jimmie Åkessons. Hur tänker ni som åsidosätter den kristna kärlekens gränslöshet till förmån för fördomsfulla antaganden? Har ni satt er in i hur många flyktingar som kommit till Sverige per år sedan 1985? Är det verkligen så många fler som kommit nu än de som kom under krisen på Balkan? Är det sant att det kostar så mycket? Hur mycket? Finns det någon rimlighet i att tänka att denna nya grupp i Sverige för alltid kommer kosta så mycket? Eller kan det vara så att de som kommit sedan 2015 på samma sätt som Zlatan och många andra kan tillföra samhället något?

Och det där med islam. Ni kristna som glömt berättelsen om den barmhärtige samariern, ta en titt igen! Återkom om ni finner något slags stöd för att bekämpa människor av annan härkomst, kultur eller tro i Jesu namn.

Tycker någon att jag förenklar? Självklart gör jag det, men inte på minsta vis som de högra, mittersta, vänstra och kristna som är på väg att göra ett val utan värderingar i höst.

Magnus Helmner, Ny Gemenskap Stockholm

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (77%)
  • Nej (19%)
  • Vet inte (3%)

1370 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.