Den 11 oktober skrev Joel Halldorf en krönika i Dagen om en politisk vänster som verkar ha tappat sikte på de existentiella och kulturella dimensionerna i politiken. Det är en text som förtjänar att läsas av många, men den behöver också nyanseras.

Det är riktigt att kulturella och existentiella perspektiv har en alltför undanskymd och ibland rent av baktalad plats inom den parlamentariska vänstern. Men det vore fel att säga att de inte existerar. Dessutom förenklar Halldorf en komplex verklighet i sin diskussion om identitetspolitik och små gemenskaper.

Det finns utan tvekan ett rikt kulturellt liv med tydlig vänsterprägel i Sverige. Men det motsäger inte den erfarenhet som Halldorf beskriver från sin vistelse på årets bokmässa: Det finns fristående vänsterkultur som använder ett ”vänsterspråk”, men det är inte detsamma som att den politiska vänstern verkligen bejakar kulturen och de existentiella frågorna.

Joel Halldorf kännetecknar vänstern som materialistisk, med ordning och reda i stället för existentiella perspektiv. Men står dessa i motsatsförhållande till varandra? De nedtrampade och bortglömda behöver andlig gemenskap. Men om de inte också ges upprättelse så riskerar andliga svar på materiella frågor att bara bli plåster på ständiga sår. När andlighet används för att rättfärdiga världsliga orättvisor så blir den tvärtom en del av problemet.

Läs mer: Joel Halldorf: Vänstern ger materiella svar på andliga frågor

Halldorf beskriver identitetspolitiken som ett politiskt språk för kultur och sammanhang inom vänstern, men som nu har kollapsat och ersatts av en andefattig betongvänster. Det är en vansklig historieskrivning, inte minst för att ordet ”identitetspolitik” har misshandlats genom ett självsvåldigt och raljant språkbruk i olika medier. Det går knappt att veta vad någon menar med ordet längre.

Den vänster som har kämpat för att lyfta minoriteters rättigheter och perspektiv ska inte bära ansvaret för att begreppet ”identitetspolitik” i dag har fyllts med laddning men samtidigt tömts på innebörd. Identitetspolitik måste inte heller bara utgöra arbete för gruppers intressen, mot sådant som rasism och sexism, utan den kan också vara nationalism eller vitmaktrörelsen. Den kan vara djupt populistisk, och därigenom spela på just den längtan efter tillhörighet som Halldorf undersöker i sin text. Begreppet har därför ingen självklar hemvist på höger- och vänsterskalan i politiken.

Samtidigt framför Halldorf flera angelägna poänger. En viktig fråga är den om "de små gemenskapernas vänster", som han menar inte finns i Sverige i dag. Platsar då inte hundratals vegankollektiv, asylrättsgrupper, feministiska studiecirklar, klimataktionsgrupper och förortsföreningar i Halldorfs definition? Jo, det tror vi att de gör. Men minoriteters gemenskaper utmålas allt oftare av tongivande vänsterröster som något problematiskt, kanske till och med suspekt. Många små sammanhang är tydligt vänster, men inom den partipolitiska vänstern bejakas de sällan. De lever sina liv i politikens marginal, och i de bredare sammanhangen kanaliseras i stället folks längtan efter samhörighet i stigande grad genom nationalistisk populism.

Varje människa har många bottnar som måste få spela roll i hennes liv. Hon måste få bejaka sig själv till exempel som troende, som bärare av ett arv från en annan plats på jorden, eller i någon annan identitet. Detta borde vara självklart, men blir svårhanterligt för den som har en förenklad och platt människosyn, utan bottnar. En sådan tvådimensionell människa är populisternas ideala medborgare, och den politiska vänstern måste slå en sådan människosyn ifrån sig.

Här är det upp till inte minst oss i Socialdemokrater för tro och solidaritet att formulera sammanhang för en existentiell dimension i vår tids politik. Det handlar inte alls om att överge vänsterprojektet för allas frihet genom social rättvisa och trygghet. Det handlar i stället om att bredda den kampen genom att utöka och fördjupa innebörden i ordet ”rättvisa” till att inkludera hela människan.

Det är orättfärdigt att människor pekas ut och misstänkliggörs för sin tro. I ett samhälle där rädsla och fördomar får fritt utlopp kan ingen verkligen vara fri, varken materiellt eller andligt. Det är sant att den breda parlamentariska vänstern i mångt och mycket inte har lyckats formulera detta. Därför angår Halldorfs spaning från bokmässan hela vänstern. Den ligger an mot vår samtids mest brännande frågor.

Anna Ardin, styrelseledamot, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Ingalill Dahlgren Nyberg, styrelseledamot, Socialdemokrater för tro och solidaritet