Är kristen hiphop den nya frikyrkopopen?

Hiphop har blivit ett allt vanligare musikaliskt inslag på Gullbrannafestivalen och det är ingen slump. De medryckande rytmerna och det raka budskapet slår an, inte minst hos den yngre generationen. Är kristen hiphop rent av den nya frikyrkopopen?

GULLBRANNA. På Gullbrannafestivalens andra dag hänger regnet länge i luften, innan det slutligen bestämmer sig för att falla. Festivalledningens böner om sol håller kanske tillbaka det några timmar, men till sist hjälper inte ens det. När dropparna väl kommer är det ändå en tröst att de är hyfsat glesa och därmed uthärdliga, till och med för publiken vid festivalens enda utomhusscen.

Där flockas flera hundra människor för att höra rapparen Simon Möller som med sin Tikitaka och och en rad andra låtar blivit basföda för åtskilliga yngre som älskar musik. De trängs där framme vid scenen, de dansar, de jublar, de sjunger med i texterna - de är hundra procent med i det som händer där framme.

Utbultstipendiat i fjol

Simon Möller är killen som växte upp i områdena kring Brickebacken, en socialt utsatt förort till Örebro där lägenhetshusen från miljonprogrammets dagar dominerar. Han fick tidigt en kärlek till musik och i sina sena tonår, när han hade börjat skriva egna låtar, upptäckte han att hiphop var den stil. De senaste åren har blivit något av ett genombrott för 23-åringen som också är innebandyspelare på elitnivå. 2024 fick han Utbultstipendiet och tidigare i år släppte han en låt inspelad tillsammans med Sebastian Stakset. På Spotify har Simon Möller 26 000 lyssnare varje månad, en siffra som inger respekt. Speciellt som vi pratar om radikala Gud-låtar.

I en Dagenintervju i samband med Utbultstipendiet berättade Simon Möller att "all min musik börjar i bönekammaren med en längtan efter Gud". Det förklarar mycket av det vi bevittnar på Gullbrannafestivalen.

Simon Möller är den enda artist jag sett på årets festival som inlett sin konsert med att be en bön. Sedan drar han direkt igång Får bland vargar, en låt som snart passerar 300 000 streams på Spotify. Vi pratar alltså svensk kristen musik 2025. 

Massor av hiphop på programmet

Men Simon Möller är långt ifrån den enda artisten på årets Gullbrannafestival som använder hiphop för att berätta om Jesus. För kristna hiphopälskare är festivalprogrammet ren fest att läsa. Det verkar som att den genren tagit över från kristen hårdrock som i år lyser med sin frånvaro på GF.

På fredagseftermiddagen delar Södertäljerapparen Kristian Mecha och Sebastian Stakset på en timme. De är sent inkallade på grund av andra artister som blivit sjuka, ändå är Bryggan välfylld. Samma sak här. Publiken är övervägande ung och engagerad. De möter två musiker som tagit värvning i Herrens armé och som är angelägna om att rekrytera fler soldater. Mecha och Stakset talar kärlek och hopp. Påminner om att ljuset alltid driver mörkret på flykten. 

Kriminell hörde Jesu röst

Sebastian Stakset presenterar också en före detta yrkeskriminell vän som tidigare ingått i Dalennätverket men som nu berättar om sin omvändelse. Hur ett desperat rop på Gud fick honom att se ett starkt ljus och höra en röst som han bara visste tillhörde Jesus. "Min son, du har varit blind i hela ditt liv".

Nu står mannen på Gullbrannafestivalen och vittnar om att Jesus är vägen, sanningen och livet. Vad är det som håller på att hända i Sverige?

 Tre internationella hiphop-akter medverkar också på Gullbrannafestivalen 2025. Nigeriafödde britten Limoblaze, som spelade redan på torsdagen, och så två amerikaner - den på starkt uppåtgående Bostonfödde gio. som blandar pop med hiphop och så superstjärnan Lecrea som har ett rejält inflytande också på sina profana kollegor. Den sistnämnde bjuder också in LIN D på en av sina låtar, den svenska syskontrion som han tidigare i år turnerade med och vars frimodiga framtoning ligger i samma rättframma linje som de kristna hiphopartister som här omnämns.

Våg av kristna hiphopare

Mellan alla dessa hiphopartister går en röd tråd som för mina tankar till min egen uppväxt på 1970- och 1980-talet och den kristna musikvåg som  då sköljde över människor. Den kom att kallas frikyrkopop och jag menar att rörelsen har många likheter med vi nu ser bland kristna hiphopartister.

När Simon Möller drar fram kompis efter kompis på scenen som berättar sitt vittnesbörd och hur Jesus har förvandlat deras liv, lyft bort ångest och hopplöshet och gett dem glädje och frid.

- Om Gud kan rädda mig så kan han rädda er, säger Emilio från Göteborg som är en av dem där framme som sedan dansar loss med Simon Möller stolt vinkande med sin bibel.

Av berättelsen framgår att den som blivit vunnen för Jesus sedan vinner en annan som sedan vinner ytterligare en. Det som nu sker är det som jag och mina kompisar i kyrkan drömde om att få se när vi i ungdomsåren hejade fram Jerusalem, Edin-Ådahl, Salt, Charlotte Höglund, Laila Dahl och alla de andra artisterna som var heta på den tiden.

Hiphopen har lyckats

Musiken är en unik kontaktskapare och det verkar som att hiphopen lyckas med mycket av det där som jag vet att många av de unga banden på 1980-talet ville åstadkomma. Eller, i förekommande fall, sa att de ville åstadkomma. Att på ett modernt och attraktivt sätt presentera det kristna budskapet. Att få människor att vilja följa Jesus. Att uppmuntra den unga generationen genom att ge dem musik som de kunde vara stolta  över och stå för inför sina kompisar.

Allt detta ser jag när besöker dessa konserter och det slår mig att hiphopen på många sätt är som gjord för evangeliet. Hiphop är noll nostalgi. Texterna handlar om det verkliga livet och dessa artister får verkligen kidsen med sig. Många syns sjunga med i texterna. Detta är låtar de levt på länge och nu får de sjunga dem tillsammans med sina favoritartister på scenen. 

Jag förstår känslan precis. För en som i sena tonåren fick uppleva hur det var att trängas med hundratals andra likasinnade framför scenen i Scandinavium i Göteborg och för full hals skriksjunga när Jerusalem gav allt: Jag är en krigsman uti Herrens armé, jag slåss vid fronten för hans kärleks rike är det inte svårt att identifiera sig. När de unga i publiken nu skrålar Kristi soldater i en textrad från Simon Möller får jag gåshud. 

Kallelsemedvetna

Frikyrkopop har blivit ett begrepp som ibland fått inkludera lite allt möjligt, även kristen hårdrock. Eran kom smygande och avlöste sakta men säkert en lång period när varje frikyrka med självaktning hade en ungdomskör. I många fall var nog dessa en förutsättning för frikyrkopopen. Musikerna ville ju inte bara kompa kompisarna i kören, så de bildade ett band på sidan om. Kyrkorna upplät sina källare som replokaler, det erbjöds speltillfällen. Musikerna förväntades också vara predikanter och det var väl inte alltid det bottnade där. Bara för att man älskade att spela musik var det inte självklart att man hade en kallelse att predika.

De hiphopartister som kliver fram på GF verkar dock ytterst medvetna om sitt kall. Alla talar enkelt och relevant om saker som unga människor brottas med och alla utmanar till omvändelse och överlåtelse. Simon Möller är den som tar det allra längst. Han kör frälsningsinbjudan med handuppräckning och överlåtelsebön a la klassiskt väckelsemöte. Efter konserten inbjuds alla som sagt ja till Jesus att komma till tältet och få en bibel.  

Den omtalade Jesusvågen bland unga människor i Sverige har definitivt nått hiphopen. Det jag sett här på Gullbrannafestivalen får mig på allvar att tro att hiphop är den nya frikyrkopopen.