Jag blir påmind om den legendariska journalisten Staffan Sonnings undervisning i journalistik när jag läser debattinlägg om Israel. Sonning som då jobbade på TT hade "Vem säger vad" som sitt mantra och till grund för nyhetsvärdet.
Det är många som har ställt frågan om hur det kommer sig att det lilla landet Israel har hela världens ögon på sig och anses vara orsak till allt våld i världen. Och varför värderas Palestinakonflikten i miljardbelopp medan andra konflikter i världen som berör hundratals miljoner aldrig når den summan?
Men den kanske viktigaste frågan är hur det kommer sig att just synen på Guds egendomsfolk judarna och landet Israel tycks ha blivit den skiljelinje inom kristenheten i dag som går djupare än samfundsgränserna gjorde för 50 år sedan.
När kristna företrädare beskriver Israel som en ockupationsmakt, som om det vore ett faktum, lyser varningslampan. Jag undrar om de vet "vem som säger vad". Att med en kristen bekännelse grundad på hela Guds ord är det att utmana Gud själv. Man behöver inte vara teolog för att i bibelläsningen inse att Israel är ett unikt land i alla hänseenden. Faran är när den dagliga läsningen uteblir och man nöjer sig med en kristen humanitetsideologi, med kristna värderingar utifrån enstaka verser som passar väl in i det politiskt korrekta.
I Gamla testamentet, det gemensamma testamentet, lär vi känna Israels historia, dess nutid och framtid. Här visar Gud vem han är. Om det så har gått via krigsnederlag eller segrar har allt skett enligt Guds löften. Och i dag är vi själva vittnen till hur dessa fullbordas. 1947 handlade Gud via FN och lät sitt folk återvända till sitt förlovade land. Hans förbund med det judiska folket står fast till evig tid.
Att då sätta sig till doms över det folk som Gud själv identifierar sig med, det land som Gud själv bestämt namnet på och vilka gränser som är gällande, är inte förenligt med en kristendom baserad på den Heliga Skriften.
Till sist, vem är det då som säger vad i ”Israeldebatten”? Ja, i detta ämne är det bara en som spelar någon roll, nämligen den Gud som identifierar sig själv gång på gång som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.
Om vi så är araber eller skandinaver som tagit emot Jesus Kristus, så är Guds kärlek till hans folk Israel utgjuten i våra hjärtan, precis som Paulus också talar om. Jesajas ord: "Trösta, trösta mitt folk" är ett uppdrag som förenar kristna över hela världen som därför dagligen är med och betjänar Israel och Jerusalem, den plats där vi också väntar Hans ankomst.
Gitten Öholm, ordförande, Internationella kristna ambassaden Jerusalem, svenska avdelningen
