Vi har tilldelats en frihet som präglas av gränslöshet. Utan ramar och med bara en uppmuntrande klapp på axeln har vi fått springa helt själva. Men det vi vill är något annat. Längtan efter ett tydligt ledarskap med raka ryggar att följa går ton i ton med min generations bild av frihet.
Jag samtalar med en av mina vänner som suckar medkännande i frustrationen, för hon står i samma sak. “Hur kan det vara så svårt att ge oss ramar och ett tydligt ledarskap?” Hon själv ska precis få en arbetsbeskrivning för sitt ungdomsledarjobb - bara nio månader efter första arbetsdagen. Själv har jag fortfarande ingen.
Att jobba som ledare i kyrkliga sammanhang är en stor välsignelse för mig, ty kyrkan är högst troligt en av de bästa växtplatser som finns. Där får vi komma med det lilla vi har och se det växa, få färg och betydelse i en större kontext - utan trösklar höga av prestige. Dessutom finns det få platser där vi på samma sätt blir bemyndigade att ta betydelsefulla ansvar, vilket gång på gång visar sig ge goda följder både inom och utanför kyrkans väggar.
Men jag tycker mig se ett negativt mönster som smutsar ner den där tilltalande bilden. Frustrationen bubblar ur mig, ur vännen i samtalet och i själva verket ur minst en handfull andra jämnåriga i min krets. Vi delar på upplevelsen av ett ledarskap inom kyrkliga sammanhang som säger “Hej och välkommen hit, du har ingen närvarande ledare men det här löser väl du. Vi kommer snegla på dig om vi hinner, samt kanske skrika över axeln när du gör fel. Känn dig fri.”
Den förväntade frihetskänslan infinner sig inte. I stället tuggar jag idéerna om vad jag behöver göra för att få ordentlig feedback på mitt arbete? Samtidigt som mina ledare tror att de gav mig en härlig buffé av friheten i det temporära och utsuddade gränser, så googlar jag själv fram ett uppslag av recept med sökorden “hållbart” och “tydlig beskrivning”. Jag behöver något att förhålla mig till så att jag kan gå utanför ramarna och lägga till eller dra ifrån. Men utan en box kan jag ju inte gå utanför boxen.
En allmän tanke om vad frihet är verkar få kortslutning när den möter min generations längtan efter tydlighet och någon att ta rygg på. Systemfelet kretsar kring en rädsla av att vara i vägen och obehagligt ofta tycker jag mig höra versioner av "men inte ska väl jag". Resultatet blir en bekväm distans för att undvika stötar, och kommunikationen sker via rop över axeln istället för öga mot öga. Många ser inte vikten av sin ledarroll i den långvariga utvecklingen, vilket blir till ett otydligt ansvarstagande från samtliga håll.
Den här blir en fallerad utvecklingskurva. Den bekräftas av berättelser runt mig där enda alternativen för oss som unga ledare tycks vara att för tionde gången sy vimplar till ungdomseventet, eller att få hela skiten i knät. ”Överlappande”, ”mellannivå” och ”ta rygg” har fallit bort ur vokabulären som ett blankt fält på kurvan. I stället verkar vi behöva välja på att stå helt på ena eller andra sidan.
Jag längtar efter att mötas på mitten där jag får ta efter innan jag tar över. Jag vet att den spänningen existerar, att det finns goda exempel på denna typ av ledarskap. Jag har själv fått smaka på det, och det är något utav det bästa jag har smakat. Det finns något obeskrivligt vackert i att våga stå axel mot axel och väga våra liv mot varandra till en balans. Jag tror att det är så vi kommer längre, högre, vidare.
Men i stället för att gå hand i hand hela vägen lämnas vi alltså med ett “men inte ska väl jag”.
Varför går du? Gör inte det! Våga se dig som det goda exemplet att följa och våga ta din plats som ledare. För vare sig du vill det eller inte, så är vi många som kommer att ta efter dig. Och då kan du ju lika gärna passa på att leda på ett tydligt och modigt vis, med en rak hållning som vittnar om stoltheten över den kyrka vi är.
Sträck på er. Jag vill se era ryggtavlor och ta möjligheten att ha dem som måltavlor. Men det är väldigt svårt att sikta när ni kränger er sådär.
Julia Martinsson, projektledare, medlem i församlingen Mötesplatsen, Örebro