Internationella beskattningsproblem och skatteflykt har nog aldrig varit så omdiskuterat som nu. Trots skandaler och uppmärksammade granskningar, såsom Panama-dokumenten, som visade att politiker, kändisar, sportprofiler och kriminella i olika länder hade dolt stora summor pengar i skatteparadis, går arbetet mycket långsamt för att motverka fenomenet.
EU som ekonomisk och politisk stormakt har ett stort ansvar och kan göra verklig skillnad på området. Att arbetet går trögt i EU är tyvärr föga förvånande då det även bland medlemsländerna finns länder som tillåter aggressiv skatteplanering. Det är dock beklagligt och förvånande att även Sverige sällar sig till denna skara.
När ärendet nyligen var uppe i riksdagens EU-nämnd inför ett ministerrådsmöte, motsatte sig regeringen det direktiv/lagförslag om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter som EU:s konkurrensråd hade lagt fram. Förslaget avsåg multinationella företag.
Vi kristdemokrater ansåg att förslaget, som innebär en så kallad land-för-landrapportering, borde ha bejakats, i syfte att förhindra skatteflykt.
Land-för-landrapportering är ett viktigt verktyg för att motverka och förhindra internationell skatteflykt. Det möjliggör granskning och kan påvisa om företag exempelvis haft omfattande verksamhet i ett land men inte betalat någon skatt där.
I dag uppskattar man att utvecklingsländer förlorar omkring tusen miljarder dollar varje år i olaglig skatteflykt. Utöver detta förlorar länder hundratals miljarder dollar på grund av laglig skatteflykt, skatteundandragande (tax avoidance), när företag minimerar sina skattebetalningar.
Sveriges regering brukar vilja benämna sig själva som en humanitär stormakt. Med lång tradition av offentlighet och att stå upp för ökad transparens är det beklagligt att regeringen tillsammans med några av EU:s skatteparadisländer – såsom Malta och Irland– röstade emot ett förslag på EU-nivå om land-för-landrapportering.
Det är inte bara den socialdemokratiskt ledda regeringen som bör bekänna färg. Innan valet 2018 lovade förutom Kristdemokraterna även Centerpartiet, Liberalerna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att de skulle verka för gemensamma regler på EU-nivå för offentlig land-för-landrapportering för att motverka skatteflykt och öka allmänhetens insyn. Trots detta löfte var det bara Kristdemokraterna och Vänsterpartiet som motsatte sig regeringens ståndpunkt, när denna skulle förankras i riksdagen.
Det är en mycket märklig inställning om man tror att det räcker för Sveriges del att bekämpa fattigdom, enbart genom att betala en procent av BNI till bistånd. Sverige har ställt sig bakom FN:s mål i den så kallade Agenda 2030 – FN:s handlingsplan för en hållbar utveckling. Där framkommer tydligt att företag och näringsliv måste vara delaktiga, om vi ska kunna nå de uppsatta målen. Då räcker det inte att tro att Sverige bara kan bidra med en generös biståndspolitik.
Skatteflykt drabbar alla länder, men särskilt de allra fattigaste, med svaga institutioner och interna konflikter. Rapporter har visat på hur exempelvis det redan fattiga DR Kongo har förlorat stora summor på skatteflykt från landet. Något som också framkom i Panama-dokumenten. Vinsterna från mineralindustrin har lockat multinationella bolag till landet och utvinningen av de så kallade konfliktmineralerna har bland annat genererat pengar för vapenköp och rikedomar för krigsherrarna i landet – som därmed finansierar konflikten. EU måste göra mer för att dessa mineraler inte hamnar i vår elektronik, utan att de allra fattigaste i DR Kongo får del av intäkterna. För det krävs ökad transparens i syfte att gynna laglig handel av mineraler.
Att driva på internationellt för att förebygga kapital- och skatteflykt är en av flera punkter som den kongolesiske Nobelpristagaren och läkaren Denis Mukwege nämner om Sverige vill stödja utvecklingen i DR Kongo. Möjligheten att gömma stora summor i skatteparadis är avgörande för den storskaliga plundringen av landet. Landet är ett av många tragiska exempel på hur en befolkning inte får ta del av skatteintäkter, trots de enorma naturrikedomar som finns i landet.
Vid sidan av barnarbete i mineralgruvorna, fortsätter det sexuella våldet i DR Kongo så länge vi inte agerar för att stoppa den hantering av mineraler som fortsatt är mörklagd. Sverige och EU är dessutom med och finansierar en fredsbevarande FN-insats (MONUSCO) som kostar cirka 70 miljarder kronor varje år. Men så länge vi inte agerar för att människor ska få del av resurserna kommer konflikten att fortsätta att pågå då olika miliser vakar över gruvorna. Det är hög tid att Sveriges regering tar ansvar för en bättre värld, även utanför det biståndspolitiska arbetet och säger ja till land-för-landrapportering.
Désirée Pethrus, riksdagsledamot, gruppledare (KD) i riksdagens EU-nämnd