Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander skriver i sin bok "Svenskarna och spriten" år 1967: ”När ingen längre tror på en reform av större format, blir idéfattigdomen en dygd, och medelmåttigheten breder ut sig över alkoholdebatten”. Samma uttryck skulle i dag kunna användas, om man byter ut ordet "alkoholdebatten" mot "narkotikadebatten". Den dagsaktuella narkotikadebatten handlar om en avkriminalisering av narkotika för eget bruk. Det är ingen åtgärd som skulle kunna få ned konsumtion eller missbruk av narkotika – ändå dyker förslaget upp i den politiska debatten, nu vill bland annat Sveriges kommuner och regioner (SKR) utreda frågan.
Alldeles i slutet av 2019 kom en ny politisk propå av detta slag, då riksdagsledamoten Michael Anefur deklarerade (SvD 29/12) att hans parti, Kristdemokraterna, visserligen är emot en legalisering, men att han ändå vill se över frågan om en avkriminalisering av cannabis för eget bruk. Han tror att människor kan bli hjälpta på det sättet. Tidigare har Vänsterpartiet tagit ställning för en avkriminalisering. Flera politiska ungdomsförbund driver samma fråga.
Lagstiftningen på detta område är en spjutspets för att förebygga (primär prevention) att någon börjar med narkotika. Den har också gett polisen möjligheter att upptäcka tidigt narkotikamissbruk (sekundär prevention), vilket var mycket svårt innan lagen infördes. Alla vet att ett tidigt ingripande mot missbruk av narkotika är bättre än att vänta tills starkt beroende har uppstått. Ändå diskuterar man att vrida det bästa redskapet ur händerna på polisen.
Det allenarådande argumentet för förslaget att avkriminalisera narkotika för eget bruk är att beroendet är en sjukdom.
Det man glömmer är att beroendet inte finns innan någon börjar använda narkotika. Sjukdomen finns inte från början. Den uppstår efter en tids användning av narkotika. Vad det är som gör att man inte vill förhindra att människor blir sjuka är en logisk kullerbytta. Varför vänta till människor blir beroende och sjuka, när det är möjligt att förhindra detta?
Detta blir en betydligt allvarligare fråga, när man vet att narkomanvården i dag har få eller inga bra metoder att bota narkotikaberoende människor från sin sjukdom till ett drogfritt liv. Snarare har narkomanvården blivit en möjlighet för de sjuka att fortsätta sitt missbruk och dela med sig av sin narkotika till kamrater som ännu inte har önskat få hjälp av vården. På det viset har sjukvården blivit en av de största langarna indirekt till den illegala marknaden. Det är inte en acceptabel metod att hjälpa människor i sin beroendesjukdom.
Det är faktiskt Socialstyrelsen, som genom sitt beslut från 2005 att ta bort alla restriktioner för förskrivning av narkotikaklassade läkemedel till narkomaner, som har åstadkommit den kraftigt ökade dödligheten i överdoser. Det visar ny forskning (2019) inom Karolinska institutet. Men i debatten skyller man problemen felaktigt på narkotikalagstiftningen.
Den lagstiftning man nu vill upphäva drevs fram av en stark folkopinion på 1980-talet. Men den restriktiva narkotikapolitiken har på många sätt försvagats, bland annat av Socialstyrelsens beslut 2005. Samtidigt genomgick den svenska polisen en stor organisatorisk förändring, som bland annat innebar att man ville ha generalister och inte specialister inom polisorganisationen. Narkotikapoliserna avskaffades och den kunskap de hade togs inte tillvara. Det öppnade spärrarna mot gängkriminaliteten. Nu har den nya polisledningen förstått att detta innebar en ineffektivitet i kampen mot att människor börjar med narkotika, som är gängkriminalitetens livsluft. Men det tar tid innan polisen får tillbaka sin kompetens på detta område. Varför politiken samtidigt vill ta bort polisens bästa hjälpmedel är bara obegripligt.
Idéfattigdomen inom politiken får inte bli ännu ett missgrepp i narkotikapolitiken. Så länge narkomanvården inte kan hjälpa beroendesjuka missbrukare till en drogfrihet, finns det ingen vettig anledning att stoppa de förebyggande åtgärderna, där lagstiftningen är den viktigaste ingrediensen, eftersom problemen inom beroendesjukvården betyder att endast några enstaka procent av de sjuka blir kvitt sina missbruksproblem. Narkotikaklassade mediciner hjälper inte de sjuka att bli drogfria. I stället hjälper medicinerna dem att befästa sin beroendesjukdom.
Rolf Bromme, journalist och författare