16 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Litar inte Nobelkommittén på svensk demokrati?

Är det en bra idé att stora kulturella tilldragelser ska politiseras genom att utesluta SD, frågar Christer Ireborg.

Jimmie Åkesson bjöds inte på Nobelfesten det här året heller. Nobelkommitténs agerande och reaktioner ger anledning till eftertanke. Vad är kommitténs egentliga syfte? Är det Åkesson som person det handlar om eller är det fråga om det senaste valresultatet och att växande skaror överväger Sverigedemokraterna som sitt parti? Handlar det i så fall om en frustration över att vårt parlamentariska system inte fullgör sin uppgift?

I en demokrati, med ett öppet parlamentariskt system, har man frihet att starta politiska partier, samlas kring partiprogram, marknadsföra politiska åskådningar och verka för uppställda mål. Kampen för idéer parad med offentliga debatter är byggstenar för att vinna gehör och utveckla väljarstöd. Detta ska också se till att de bästa idéerna och partierna vinner och att ”ovärdiga” hålls utanför riksdagen. En 4-procentsspärr förutsätter vind i ryggen.

Nu har ett nytt element smugit sig in. Det ger intryck av missnöje att de demokratiska redskapen inte fångat in ett parti, vars existens vi inte erkänner.

Ett öppet samhälle har politisk självsanering i två riktningar. Nya partier omfattar ibland extrema synpunkter. Bristande verklighetsuppfattning saluför lösningar, som inte håller vid praktisk tillämpning och så vidare. Här sätter första ledet av självsanering in. Med extrem filosofi förblir man en marginell företeelse. För brett stöd måste man bearbeta ideologi, partiprogram, metoder och uppställda mål så att det passar många.

En annan typ av självsanering är att det, i vårt mediesamhälle, bara behövs en liten dumhet, ett misstag för att tappa avgörande delar av sitt stöd. Politiskt förtroendekapital vinns genom hårt arbete och statsmannamässigt uppträdande, men kan förloras över en natt. Men trots detta har inget kunnat stoppa SD:s framgångar. Till mångas förtret har partiet framgångsrikt navigerat förbi tänkta blindskär. Innebär det här att det parlamentariska systemet behöver stöttas upp?

Nobelkommitténs agerande förtjänar ett närmare studium. Vad är det vi bevittnar? Frågan ligger djupare än friheten att välja och vraka bland dem man inbjuder. Man kan gå förbi någon med avseende på inbjudan utan att göra offentliga och nedvärderande uttalanden. Att inte inbjuda ledaren av ett i riksdagen representerat politiskt parti är ett drastiskt steg i ett land med öppet, parlamentariskt system. Vad var det uttryck för och vad vill man uppnå?

Är det möjligen en bekännelse av tappad tro på de demokratiska spelreglernas förmåga att upprätthålla politisk balans? Tog man tillfället att, på ett demonstrativt sätt, sända ett budskap till det svenska folket och är budskapet detta: De demokratiska spelreglerna har felat att göra sitt jobb. Det är tid att stötta upp vårt parlamentariska system, att ta hjälp av kultur och sociala gemenskaper genom att politisera dem, att belägga med skam, utmåla hotbilder och använda utfrysning för att nå den partipolitiska balans vi eftersträvar.

I så fall får vi fråga oss om vi inte befinner oss i en ny tid, där kultureliten har frihet att använda­ inflytelserika plattformar till politiska manifestationer och påtryckningar, att moralisera och dominera och på så sätt att förgifta annars trevliga, kulturella sammanhang?

Vi får också fråga oss om vi vill se på medan stora grupper skambeläggs och fryses ut?

Vore Åkesson en högröstad privatperson med en samling extremister bakom sej kunde han ignoreras. Inte så nu. Ett stort antal svenskar fick därför budskapet från Nobelkommittén att fortsatt stöd av Åkesson innebär att de är att betrakta som andra klassens medborgare och inte ska känna sig välkomna där nationella folkfester går av stapeln.

Det vi har bevittnat är en otrevlig politisering av en folkfest. Inte så att gemene man besöker Nobel­festen, men Svensson är tänkt att ta del via tv och andra medier. Hur mycket fest, delaktighet och svenskhet kunde SD-väljare känna? Och är det möjligen svaret på frågan vad Nobelkommittén eftersträvade?

Låt oss värna om vårt land. Låt oss minska, inte vidga, samhällets klyftor och motsättningar, som ibland går rakt igenom hemmen och skapar politiska schatteringar runt middagsbordet. Som ibland går rakt igenom våra församlingar. Låt oss värna om klimatet där!

Låt oss inte se på medan sådant politiseras, som håller oss samman som ett folk där olika kulturer, världsbilder och värderingar borde kunna leva sida vid sida! Vi är ett litet land, beroende av styrkan i att hålla ihop.

Christer Ireborg, pastor och tidigare missiondirektor för ETAL

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Dagens poddar